Aftonbladet – 24 februari 1843, sida 2

kan med skäl i Norge göra den frågan, hvilka re former äro framtvingade af folket och hvilka äro tillskyndade af regeringen? Faller sig denna fråga oläglig för dan rojalistiska ifvern just i det ögonblick den kör i triumfvagn kring landet, så är det dock väl att icke alla förlorat sansningen till den grad, att ju icke frågan kan väckas och leda till eftertanka, om än sanningen är malört i passionens glädjebägare. Vi hafva med hofsarahet och aktning talat om vår gamle Konung och om festen till hans ära; vi hafva sagt som sannt är, att pieteten för Kungen och vår aktning och tillgifvenhet för hans verkliga förtjenster, afhöllo oss från anmärkningar vid festen; men vill det rojalistiska öfvermodet fortfara med utmaningarne, blifva vi tvungne att svara och att beiysa förtjensterne — ty en regent kan vara utan förtjenst, änskönt han omstrålas af hjeltens och menniskans skönaste gloria, och det är regenten man här velat lofsjunga. I1lluminationer och kantater bevisa ingenting; ty samma herrlighet gjordes här för Christian vi under hans långa sinnessvaghet, för Carl X i Frankrike och Gustaf IV i Sverige, kort förrän dessa båda regenter jagades ur landet, och den eger årligen rum i Hannover och alla andra monarkier. Derföre är det. en orimlighet att vilja påtruga folk den tron, att den nyss hållna festen för Carl Johan skulle vara mer en bjeriesak här i landet, än slika fester i allmänhet äro. Rikstidenden tiger beskedligt stilla, angående saluten från fästningen vid Bomarsund, och deri gör den väl Ingen sträng är ömtåligare i den svenska patriotens bröst, och det var Rikstidenden förbehållet att öfverföra ljudet så väl af denna som den ofvanför nämnda till norska öron. Hvilka voro väl isynnerhet de motiver, som förmådde riksdagen 1840 att välja Bernadotte? Hufvudsakligen hoppet att genom en europeisk härförare till thronarfvinge återvinna hvad man nyligen förlorat. Finland, en tredjedel al Sverige, Stockholms gamla förrådshus, nyckeln till Petersburg och en af den svenska krigsärans valplatser, hade 4809 blifvit afträdt, efter ett orimligt krig, förenadt med förräderi. Bernadottes anseende ingaf förhoppningen, att detta öppna sår skulle blifva läkt. Men sådant togs icke i betraktande vid mötet i Åbo, och Ryssland fick icke allenast behålla Finland och den i militäriskt hänseende så vigtiga åländska skärgården, utan denna makt har också nu i denna skärgård uppfört en stor depotfästning, från hvilken Sveriges hufvudstad dagligen hotas. Fordom hotade Sveaborg ISveriges mäktigaste granne; nu kan denne från Bomarsund, hvad dag som helst, göra en landstigning i Sverige. Tankan härpå är nedslående för det svenska fosterlandssinnet, och talet om salut från Bomarsund ljuder för ett svenskt hjerta som en suck från den gamla hjeltetidens, från Carlars och Gustafvers grafkor. borst L