Aftonbladet – 24 februari 1843, sida 2

nkacklarp,, hvilket skulle beteckna den lifliga konversation, som beständigt hölls derinne; och hon, som fått löfte om Geijers Vikinp), fick, för omaket, hålla till godo med Cains vrå den qvällen. Tjugu år hafva förflutit, sedan ofvanstående små tilldragelser egde rum på den vackra Prestgården i Småland. Obetydliga spår till förändring röjas, efter denna långa tidrymd på naturens ansigte. Sjön med sina skogbeväxta stränder, kullen med runstenen och hängbjörkarne, den ormande ån med aspen i bolet, allt är detsamma som förr; i trädgården hafva träden växt högre, grottorna hafva blifvit tätare och gångarna skuggigare — annars är äfven der sig likt. Men der inne i salen, vid spiseln., möta vi icke mer samma ansigten, som dål.-.Kring kyrkan stå samma lönnar ännu, men derinne ljuder icke mer densamma rösten . . . den har tystnat för alltid. Sångaren slumrar derutanför, och kring den svällande kullen slingrar vintergrönan sina mjuka grenar, vänligt kylande förgängelsen, och öfverst på kullen slår caprifolium vår och höst ut sina doftande, högröda klasar. Allt händer det ibland, att man finner några afbrutna blommor kastade öfver gralven ... det är kärlekens och saknadens frivilliga gärd. Der står icke någon sten, men dessa blommor vitina, att minnet af honom, som sofver der, ännu lefver, och vill du veta mer om den kullen, så vill jag omtala för dig, alt: En Juftig poppel susar Uppå min faders graf, Och vinden böljan krusar. så ljuft den poppeln susar Uppå min faders grafl