Aftonbladet – 24 februari 1843, sida 2

sitt rum, och munsjören i vaxduksfoderalet, som joverade sig i trädgården, blef efterskickad och beordrad att draga af stöflorne. Domprosten, häradsprosten och konsistori-notarien gingo hvar till sitt anvista sofrum. Mamsellerna sprungo åt köket för att taga godnatt af prostinnan, som ännu hade mycket att bestyra, innan hon fick gå till hvilaa Här blefvo de varse Regina, som tågade förbi fönstret med sin refsa under armen. De bultade på rutan, hon förstod vinken, lutade sig intill fönsterkarmen och upplyste: Det var en gång en jägare, som förföljde en fogel och ville skjuta eller fånga den, men kunde det aldrig. Jägaren dog och vardt begrafven; en tid derefter grof man en graf bredvid hans, och hans hufvudskål blef uppkastad på vallen. Då kom den lilla fogeln och satte sig på kanten; så liten som han var, så var han dock för tung; hufvudskålen hvälfde öfver honom, och då var det som han i sitt lilla, mörka häkte qvad: När du lefde och jag lefde, sprang du efter mig och ville ha mig; nu lefver jag och du är död, nu har du mig, hvad gagnar jag dig? Ack! så rolig historia, Reginal ropade barnen, glänte litet på fönstet och stjelpte ned hvarjehanda godis i gummans förkläde. ,Tyst derbortal ropade prostinnan, som af de! högljudda pladdret blef störd i sina anordningar. Ni prata der och för ett väsen som femton käringar i ettfjbastuskjul; stäng fönstret och gå upp och lägg er, barn ! Efter denna tillsägelse togo, de unga god natt och tapplade uppför trappan till sitt rum, som af prosten kallades stundom ankburen, stundom