Aftonbladet – 20 februari 1843, sida 2

dar, nycklar m. m. fastklistra sedlar, på hvilka föremålets namn var tryckt med upphöjda bokstäfver. Hon kände mycket noga på dessa bokstäfver och märkte naturligtvis snart, att de krokiga strecken i ordet sked voro lika skiljda från de krokiga strecken i ordet nyckel, som skedens form från nyckelns. Sedan stuckos små, lösa lappar, på hvilka samma ord voro tryckta, i bennes händer, och hon märkte snart, att de voro lika dem, som sutto på sakerna. Hon uttryckte sitt varseblifvande af denna likhet derigenom att hon lade lappen nyckel på nyckeln och lappen sked på skeden. Häri uppmuntrades hon genom det naturliga tecknot till gillande, derigenom, att jag klappade henne på hufvudet. Detta förfaringssätt följde man med alla de föremål, hon kunde taga i handen, och snart lärde hon sig att lägga de riktiga sedlarno på dem. Det förstås imedlertid, att de enda själskrafter, som här öfvades, voro härmningsförmågan och minnet. Hon kom ihåg, att man Jagt lappen bok på en bok; hon upprepade förfarandet först af efterhärmningslust och sedan ur minnet; dervid hade hon blott böjelsen för bifall till bevekelsegrund, som det tycktes, utan att inse något sammanhang mellan tingen. Efter någon tid fick hon, istället för lappar, hvarje bokstaf på en pappersbit; dessa pappersbitar lades tillsammans, så att man kunde utvälja bok, nyckel, m. fl.; sedan kastades de om hvarandra, och man ga: henne ett tecken att sjelf lägga bokstäfverna så, att man kunde läsa orden: bok, nyckel, och detta gjorde hon äfven. Hittills hade förfarandet varit mekaniskt och framgången ungefär lika stor, som då man lär en förståndig hund konststycken. Det arma barnet hade under stum förvåning härmat allt hvad läraren gjort