Aftonbladet – 17 februari 1843, sida 2

Jag vet mycket väl hvad jag skulle vilja säga er... att ni behagar mig oändligt., Hvad, utan att ni sett mig? Ja, jag upprepar det, oändligt. Men om jag vore mycket ful ? ,Huru är väl sådant möjligt med denna röst, denna vext, denna hand och fot?... Allt detta kan ofta bedraga. Och det är så sorgligt, så grymt att vara ful! Jag begriper icke qvinnor, som söka utmärkelser under masken, då deras medvetande säger dem, att de skulle förlora detta om de lemna den. Kan det möjligtvis gifvas någon njutning med en dylik visshet? Ni vet det icke.n Nej, jag önskade veta det. Ni är godl Bör man inte vara litet af hvarje ?, Går det inte an att få prata litet med er på ett annat ställe än midt uti denna hop? Det är omöjligt på öperan — så vida man inte har någon loge., Ni har då ingen ?) Ä Nej; jag är icke van att gå på operamaskeraderna.n Kan man inte få en logg: mot betalning ?, Jar tror det icke och TY detta fall skulle jag be om tillåtelse att slippa följa er dit?..x Hvad fruktar ni då? Det behöfver jag inte säga er. Men ni skulle väl kunna förtro er åt mitt hedersord ?) Jag vet alltför väl, att ni är för mycket kavalier att bryta ert ord. Nå väl, Om jag gaf er mitt ord på att icke