Aftonbladet – 17 februari 1843, sida 2

MUSIK. Duo pour Piano et Violon, composå et dedig å son ami J. Falkenholm, par Adolf Lindblad. Op. 9. — Mayence, Anvers et Bruxeltes, chez les Eils de B. Schott. De omdömen man ständigt hör fällas om herr L:s kompositioner, äro så olika, och oftast så stridande mot hvarandra, att äfven den med dessa arbeten fullkomligt obekante måste falia på den tankan, att både den enthusiastiska beundran å ena, och det bittra tadlet å andra sidan äro nog ifverdrifna, och att sanningen, såsom vaniist, ligser uti midten. Vi vilja härmed ingalunda säga lt herr L:s talang är medelmåttig: tvärtom kan man af det ofvan sagde äfven sluta, ati den är höjd öfver det vanliga, emedan medelmålttan ej plägar framkalla några lifligare meningsyttringar, hvarken för eller emot sig. Närvarande arbete synes oss hekräfta dessa slutsatser. Då det hvarken är ett skolstycke eller en salongpjes, utan tillhör en bögre konstart, blifva äfven anspråken derpå större än på sådane produkter, som tillhöra något af förenämnde kompositionsslag. Dess förtjenster äro: flärdlösbet, fribet från effektsökeri och från dessa välbekanta intetsägande passager, stilens renhet och adel. Det tillhör med ett ord denna musikart, som afsäger sig mängdens tvetydiga bifall, för att söka vinna den bildade allmänbetens. Dess karakter har ezentligen ingen starkare markerad grundfärg, utan uttrycker mera lucna och sansade känslor. Men likasom man uti den pathetiska stilen lätt faller uti bizarreri och abruption al ideerna, så händer ofta att man uti den lugnare genren blir något enformig och färglös, något, hvarifrån kanske icke heller detta arbete kan helt och hållet frikännas. Derjemte gäller äfven här den anmärkningen, att den lucna, allvarsamma stilen lika litet får sakna lif som den slädtiga, lika litet gratie som den naiva, blott att dessa. egenskaper yttra sig på olika sätt uti de olika genrerna. Författarens berömvärda förakt för det betydelselösa jollret och den toma, lysande: flärden har stundom fört honom till en motsatt ytterlighet. Första Allegrot börjas intressant, och detta intresse underhbålles ganska väl till midten af pag. 3, der man finner temligen obetydliga partier. Pag. 4 inträder en vacker melodi; sedan upphör åter intresset till första delens slut. — I andra delen taga ideerna en raskare och lifligare flygt. Detta parti, som räcker till dess att början återkommer, är förträffligt. Derpå följer hufvudsakligen detsamma som innehålles i första delen. — I sednare hälften af första delen har korset för c på många ställen blilvit uteslömdt. — Poco Allegretto synes oss, i det hela tagen, sakna färg, oaktadt enskilda ställen af mera förtjepst förekomma. Äfven är denna sats alltför uttänjd. — Scherzon deremot anse vi vara en förtjenstfull