Aftonbladet – 17 februari 1843, sida 2

I ——mnqyqeZo0em— — — r — h hji.hi —— Ack min Gud, man säger att hela verlden äl-skar mig: men det är ingenting att vara älskad af alla menniskor! ,Och huru skön är dock kärlekens krona! vAck jag vet det väl, och skall aldrig vinna den! Jag förstår icke detta uttryck, min herre! Ni är tjugu år, ni är... den pi är... ert öde är det skönaste någon dödlig kan önska., j Ni bedrager er ... jag skall aldrig bli lycklig, jag vet det säkert. . ajg Var det detta sierskan spådde er? Tvertom; hon har lofvat mig triumfer och lycka, liksom hon lofvade er.n Jag förstår . . . bäftig kärlek, vi få snart se. pLofvar ni mig att säga om profetian slår in?x Detlofvar jag. ; De kommo till en soffa, som de funno tom.. Kungen proponerade att de skulle sätta sig. De fortsatte sitt samtal med låg röst. Masken var förtjusande, ömsom glädtig, melankolisk, hänförd, elak, öm; tjugu gånger förvandlade hon på det sättet sin karater. Ludvig XV, van vid drottningens allvarsambet oeh ett stelt hof, lät hänföra sig al denna förföriska liftighet. Hans hufvud exal-terades och han tog för kärlek dessa lysande dun-sters som: stiga åt bjernan och förvilla den lika lätt, som den reelaste känsla. i ,Jan, sade han, ja, jag älskar er. Ni har lärt mig begripa hvad jag icke förstod; för första gån-ge jag sniliet, jag ser hvad det gäller och förklarlig njutning. Ol jag bönfaller 18 se ert ansigtel; Säg mig ert namn, säker på, att icke allt detta är Jag skall återfinna er.