Aftonbladet – 17 februari 1843, sida 2

tet; men det sednare är en ny lögn. Marheineke anför sjelf i sitt förord, hvad den gällande lasen bjuder, nemligen att phvarje fakultefs ledamot endast tills verkställigheten inträffat är förligtad till tystlåtenhet i afseende på aila dess skriftliga och mundtliga förhandlingar., Hvad tycks om, oförskämdheten att så tvertemot sanna örhållandet rakt beskylla någon för lagbroit? Rec. vill vidare lugnt och oväldigt skärskåda saken ,och finner då, att M. utelemnat den lilla meningen: i enlighet med den evangel. kyrkans lära, M. har likväl anfört det theologiska fakultetsstatutets hithörande innebåll i dess helhet, och rec. har ju sjelf aftryckt det utur hans öfversatta skrift. Huru kan den då vara utelemnad? Menar rec. att M. förbisett denna piila mening vid sin uttydning af statutet, så är det lika orimligt, som det förra var osanning, då M. öf verallt just talar om den evangeliska kyrkans lä-ra; men dermed menar M. naturligtvis icke lärans pbokstaf, utan dess anda; och då statutet icke uttryckligen anbefaller, att de theolo;iska vetenskaperna skola fortplantas i enlighet med symboliska böckerna eller något dylikt, hvilket varit oundgängligt om lärans bokstaf skulle gälla såsom norm, så var han fullt berättigad att anse kyrkans lära utgöras af dess anda, d. ä. den utur: den Heliga Skrift hemtade religiösa åsist, som man finner utgöra en systematisk totalrtet, ett dogmatiskt system, såsom M. också omständligen utreder. Härvid är tydligt, att om ett sådant system ogillas af någon, den då eger sitt osillande vetenskapligen styrka, samt, i fall befogeni vet dertill finnes, detsamma med all polemisk kraft nedergöra och krossa, men icke genom maktspråk fördöma, emedan det är rakt stridande mot protestantismens ide, som har dylika maximer till srund för sin egen uppkomst och tillvaro. (Su utet fö sjer)