Aftonbladet – 16 februari 1843, sida 3

Joch med under det starkaste fortissimo, tydligt hvarj Iserskild ton. Men då han i fulla häftigheten af sir känsla låter begge händerna väldigt ila upp och utfö! klaviaturet, är det som man skulle höra åskan unde: ett oväder. För honom egendomligt och alldeles nyt är maneret att hastigt på hvarandra låta följa ackor der för båda händerna, vid hvilka anslaget är före nadt med händernas afelidande från tangenterna; doct inträder detta handens afglidande äfven stundom vid enkla ackorder; någonting eget hos honom är vi dare i ett akut anslag med blixtsnabbt bortdragande ar handen från tangenterna, handens upplyftande och ett plötsligt, man kunde säga, vårdslöst inkastande al! densamma på klaviaturet under det hans öga drömmande blickar omkring sig, hvarvid dock en nästan demonisk förmåga icke dess mindre för honom under händerna biott de toner han önskat, och ändligen ett formligt kringsvamlande med händerna i toner, som väl först tyckas vara oregelbundna, men dock äro al den mest genialiska kombination, äfvensom ett remplacerande af begge händernas fingrar sins emellan, i det fingrarna på ena handen, under passager af yttersta hastighet, genast placeras på de tangenter, hvilka andra handens fingrar nyss anslagit och vid bortfiyttningen ännu halft berörde! — Men man måste se detta allt, för att begripa Lizt. De saknas icke, som anse dessa originella utflykter af mästaren säsom charlataneri. Men man irrar sig; de tillhöra hans spels väsende, då hans storartade c:fekter deraf äro beroczde. Om vi ändtligen ihågkomma hans alldeles egna kännedom af sitt instrument och hans insict i podalens betydel:e, hvaraf han begagnar sig på elt originelt sätt, så tro vi oss hafva, our icke helt och hället, åtminstone till de väsendtligast beståndsdelarne, redogjort för de medel, genom vilka ist hunnit denna svindlande höjd och förkrat sig om så lysande framgång. Hans spel motsvarar med ett ord på det ädlaste sätt det till högsta potens stegrade anspråket på virtuositet, efter lagarna för det sköna. Hvilket studium, hvilken fiit, hvilken jernyilja, hvilken uthållighet, hvilka försakelser har det icke fordrats för att uppstiga till denna fullkomlighet! Det har redan gifvits så många utmärkta pian i ter; älven samtiden räknar många stora virtuoser på fortepiano; men den grad af mästerskap, som tillhör dessa, kan genom ihärdighet uppnås af alla. Liszt deremot är oupphinnelig, alldeles som Paganini, hvilker, ehuru han funnit en mängd efterföljare, likväl för alla tider står på visst sätt ensam i sin konst. Man förevitar Liszt, att hans spel är stbjektivt. Begreppen subjektivitet och objektivitet äro icke allenast alldeles förbrukade i skönhetsläran, utan, ifall de nu skulle bibehållas, så är musiken, såsom till sitt vä. sende en helt och hållet romantisk konst, den mest subjektiva af alla konster. Derföre är det åhörarens pligt att försätta sig in i virtuosens lynne. Och måste vi icke tillstå, att Liszt, då han plötsligt afbryter sina veka, ljufva, öma melodier genom skakande ackorder, just genom dessa motsatser så mycket starkare anslär vår känsla? — En ädel och bildad smak hbåller honom städse vid skönhetslinien. Att höra fremmande kompositioner föredragas af en sådan individualitet, är en dubbel njutning. Kanhända har ingen fortepianospelare uppfattat Beethoven med en så djup sanning, som Liszt. Med lika säkerket har han inträngt i andan af tidigare konstperioder. Alla olika former af klaver-virtuositet i de olikaste stadier, från Bach, Clementil, Dussck, Kramer, Beethoven, Stummel, Moschells och Thalberg har han vetat tillegna sig och segrande öfverflyglat sina föregångare. Hufvu sakligen har hans strid med Thalberg fört honom till det mål, han nu uppnått. Så förträllig bau är i föredraget af fremmande klaver-koncert-kompositioner, så hänförande vet han att ackompagnera. Hans ackompagnemang till den af Rubini på deras sednare konserter till allas förtjusning sjungna arian: tuost frequenti palpiti af Paccini skall väl aldrig försvinna ur minnet hos dem, som hört det. Fullkomligt ny och originell visar sig Liszt genom sina variationer af sånger (isynnerhet de Sehubertska) och sina bearbetningar af fremmande kompositioner i sin storartade, ndast af honom sjelf utförbara stil. Hvad han sjelf förmår såsom kompositör, det säger åhörarnes hänförelse, då han exeqverar egna saker. Dessa äro beräknade för obegripligheförna i hans spel och utgöra för det mesta endast storartade fantasier ur favoritoperor och originella pikanta variationer. Huru kan för den städse med exekution sysselsatte konstnärn tid ändå blifva öfrig för andra musikaliska skapelser? — Om man slutligen betraktar denne mästare såsom menniska, så måste man hembära honom den innerligaste aktning. Den som betänker den oerhörda ansträngning, som är förbunden med ett så gigantiskt spel, kan icke afhålla sig från den smärtsamma ölvertygelsen, att hans kropp måste i förtid förstöras. Likväl är Liszti hvarje land städse en beredvillig och outtröttlig tröstare åt armodet. Icke för sig och de sina samlar han, icke för sitt eget rykte och personlig penningevinst arbetar och kämpar han, utan hans sträfvande gäller konsten och befordrandet af humana ändamål ). ä ) Likväl kan man härvid ej undgå anmärka, att Liszt äfven för egen: räkning dep enscrar såsom en liten furste, och, icke samlat några kapitaler, om detta annars är en förtjenst af den, som haft så enorma inkomster. OR Rnn i — NrvraA ZEELAnp. En engelsk tidning meddelar följande utdrag af ett bref från herr W. C. Cotton, NA DSS tr ETSI SKREVET REASONS