Aftonbladet – 16 februari 1843, sida 3

De gingo. Då och då passerade i all tysthet en hängbår med någon förnäm herre eller rik borgare inuti. De begge äfventyrarne höllo sigså nära intill husen, att om patrullen märkt dem, skulle de säkert blifvit arresterade på deras bonne minon, som man säger; det hade endast fattats för kungen i Frankrike att bli satt i kurran! Ingången till sibillan var lätt att finna. En lampa som kastade ett rödaktigt sken brann öfver dörren i akt och mening att upplysa en mörk trappa, som ledde till öfra våningarna. Nattvandrarne inträdde, och vid det buller de gjorde då dörren öppnades, störtade sig ett halft dussin bundar emot dem, liksom de velat sönderslita dem. Kungen tog ett steg baklänges, men hertigen inträdde utan att öfverraskas. Rummet eller snarare kyffet, hvari de inkommo, erbjöd det besynnerligaste utseende. På en dålig grå säng satt en gammal katta, hvars stora ögon lyste som ett par eldkol. Ilon hade tagit sin plats midt i sängen utan att det minsta oroa sig öfver det väsende, kamraterna al hundsiägtet anställde, hvilka funno deras plats mycket inskränkt och fordrade att dela hennes välde. Fula taflor uppspikade på väggarna, en kruka med ett öra, ett par ljus af olika dimensioner, spräckta koppar, tre stolar och en qvast utgjorde sierskans husgeråd. Det behöfdes en qvarts timma, för att få öronljud, så mycket väsen gjorde hundarne: Käringen gick ifrån den ena till den andra och slog dem med en käpp, hvarefter allt åter blef lugnt. Skall det vara en hund, mine herrar? Jag har många vackra till saba. Spetsar, mopsar, espagnoler, stölvarep.... Vi äro inga spioner, min goda gumma, utan hederliga borgare, som komma att få veta vår framtid — god eiler ond, och vi betala er bra. Värdinnan tog en lampa, hvarmed hon belyste dem från hufvud till fot och gjorde dervid en