Aftonbladet – 16 februari 1843, sida 3

för den detaljerade redogörelse som deri gifves a denna i flera afseenden så genialiske och utmärkt konstnärs spel. Ofverallt der Liszt hittills låtit höra sig, har hat haft den utomordentligaste framgång; en framgäån mera lysande, än någon annan virluos på pianoforte Hans beundrare hafva besjungit honom i pocmer, oci herrar kritici hafva i lofordande artiklar utan tal er känt hans höga mästerskap. Men ingenstädes finne man någon analys öfver hans konst, ingen har de lyckats att för läsaren, som icke hört honom, med ort förtydliga det, hvari hans underbara spel bestär, och genom hvilket medel han uppsvingat sig till korytt för virtuoserna på piano. Hvad Fetis meddelat on honom har endast varit historiska notiser öfver hans utveckling; endast obetydligt yttrar han sig öfvar hemligheten om den Lisztska konstfärdicheten. Om mar gjort Berlinarne förebråelser för deras eldiga beundran, deras ohejdade entusiasm för denne konstnär, så synes det vara lämpligt, att genom en luga sansad prölning förklara denna i sanning passionerade förtjusning En fullkomligt poetisk natur med en ailvarligt man lig själ, ett utomordentligt minne, en stark muskelkratt i bröst, armar och händer, förenad med ovanlig clasticitet i lemmarne, isynnerhet i fingrarne, utgöra den basis på hvilken Liszt utvecklat sin virtuositet. Så vida man med virtuositet närmast förstår den högsta grad af teknisk färdighet på ett musikaliskt instrument, tillika med er fullkomlig insigt i dess yen, fyamträda i allmänbet följande egendomligheter hus Franz Liszt: 4:0 ett Säkert, beundransvärdt, jemat. och elastiskt anslag. 2:00 en fullkomligt likadan utbillning a! rörli het ot n färdighet i begge händerna och i hvaje serskildt finger, hvarigenom han beherrskar alla tänkbara svårigheter i applikaturen. -5:0 en fast, genom hans minne under töda, kraft i viljan, i afseende på ett liktidigt men ändå olikartadt användande af hvarje serskildt finger. Med dessa egenskaper framkallar han otroliga och förut ohörda effekter. I ad ol föl tjusar han genom framlockandet af en klocklik ton och enom ett underbart uppbär ande af det sänghbara, hvilket man icke återfinner hos någon annan mästare, äfvensora med en öfverraskande användning ar graciösa fioriturer. Huru förvånande äro icke hans crescendo och deerescendo, hans piano och pianissimo. An fö svinner och bortsmälter hans ton nistan ohörbart; är: tror man sig höra en full orkester. Likt glänsande perlor rulla hans löpningar utan äterhål! öfver klaviaturen ; med lika säkerhet genomflyger han pianot i alla tonarter från höjden ned i djupet och tvertom, så väl i enkla toner, i dubbelgrepp, decimer, terzoch sextgångar och liktidiga dubbeloktaver, som med bäda händerna och, så vidt harmonien det tilläter, äfven i kromatiska skalor, ja, till och med vid divergerande och konvergerande rörelser med händerna sinsemellan. Dervid höres hvarje serskild ton städse med tydlighet och jemnhet i anslaget, hvilket, serdeles när det utföres i de kromatiska skalorne från höjden ned i basen i släpade terzer och med begge händerna, är obeskrifligt svårt, emedan fingrarne i dylika fall städse finna ett motstånd af halftonernas tangenter. Ifans staccato är af sällsam kraft och uthållighet och utbildadt till lika fulländning i enkla toner, i dubbelgrepp för begge händer och under de mest brådstörtande löpningar. Nästan lekande öfvervinner han passager af den skiljaktigaste art och den konst gaste komplikation, de otroligaste svårigheter. Till det underbara i hans spel hörer icke mindre en nästan oförklarlig säkerhet i händernas öfvergripande ur basen i diskanten och tvertom, så väl som i de språng han förstår att anbringa med hvarje serskild finger ell r hela handen i blixtsnälla passager till aflägset liggande toner, men i synoverhet genom en ny metod i inpassningen af någon af ena handens fingrar mellan den andras, hvarigenom han, isynnerhet i fullstämmiga satser, ästadkommer de mest originella effekter; en oefterhärmlig g, rund, kraftfull och uthållande drill, som från det tystaste piano kan uppsvälla till ett dundrande fortissimo, och hvartill han utbildat hvarje finger till lika fullkomlighet, ja — som han till och med läter höra, under det samma hand utför antingen melodien, mellanstämman eller basen och på samma gång dubbla, tredubbla, fyrdubbla driller och likadana drillkedjor med begge händerna. Om, under den nyaste tiden, virtuositeten på piano förnämligast haft till syfte, att på en gång kunna anslå tio toner, samt således behandla detta instrument såsom en orkester, så har Liszt äfven i detta afseende uppnått det högsta. Hvyarje serskild finger representerar honom ett instrument. Ofta ger han med en beundransvärd konst och konseqvens i sina tonmålningar på samma gång en melodi i öfra stämman, flere och dert II sins emellan olika figarerade mellanstämmor, aldrig förr hörda stämmor i ackompagnemanget och tessutom ena komplicerad bas. Understundom genomför han i sina fantasier med förvånande säkerhet, likaledes samtidigt två eller tre serskilda melodier med has och ackompagnemang; ja han är i stånd att invärva i hvarandra melodier af den mest olikartade karakter och takt, tydligt och förnimbart, på det sätt att de bilda ett konstmässigt ackompagnemang till hvarandra och begge sammansmälta till en skön enhet. Ifogen annan fortipianospelare har så som Liszt insatt betydelsen af instrumentets lägre register, och ifven derigenom frambringar har nya och utomorientliga effekter. Under det de fullt gripna basackorerna, till och med hos stora pianister och på de bästa instrumenter, vanligen pläga upplösa sig i ett ofattligt buller, förnimmer man hos Liszt i dessa oktaver, till