Aftonbladet – 15 februari 1843, sida 2

ågon likhet med vårt svenska riksgälds-kontor, örutsatt att detta ännu ägde qvar den fordna unktionen att utgifva sedlar. Med denna anstalt var Wighpartiet, genom sin chef Webster, förklaat sig tills vidare belåtet, och denna förklaring var gifvit Jacksonska åsigtens vänner anledning tt offentliggöra ett bref, som Jackson den 24 Yovember sistl. år från sitt landtgods Hermitage Tenessee skrifvit till M. Dawson, och hvari han in en gång vidhåller sin förklaring mot pappersoengar och hvarje banksystem, som icke är grunladt på: betalning med klingande mynt. Detta yref är så intressant äfven för oss, i närvarande ögonblick, alt vi meddela följande utdrag deraf: Sedan de serskilda staterna afträdt till federalegeringen suveränitetsrätten alt låta slå mynt ych bestämma dess värde m. m., samt förbjudit sig sjelfva att utgifva kreditsedlar och införa annat penningvärde än guldoch silfvermynt, så nnehöllo icke heller de åt de serskilda staterna eserverade rättigheter någon befogenhet att benyndiga inrättningen af banker till utgifvande af creditsedlar. Jag frågar, hvad är en banmkosedel unnat än en kreditsedel? Lagen för banken tilåter den att utgifva 3 dollars i sedlar för 4 i silfver; jag går till banken med tre stycken femlollarssedlar och får för dem 3 dollars i klinganle mynt: hvad föreställa då de två andra? Man svarar: intet annat än kredit, Medan jag satt oå presidentsstolen frågade flere representanter ör banker, om jag alls icke ville sanktionera någon banklag, som icke grundade sig på kontant nlösning. Mitt svar var oaffåtligt nej, och deröre framlades också aldrig någon banklag till min sanktion. Jag var och förblifver i alla tider en motståndare till papperspengar, de må komma rån exehequer eller annan källa. Aro papperspengarne ett reelt surrogat för klingande mynt, hvarföre betalar man då icke skulderna i hårdt mynt och låter specierna cirkulera i de arbetande och producerande klassernas händer? Då kommer trafiken mellan köpmannen och handtverkaren alt röra sig med specier och köpmannen kan efter deposition utställa en vexel på hvarje del af unionen. Hvartill tjenar då egentligen pappersmyntet? Fivarken köpmannen eller arbetaren behöfver det. Köpmannen behöfver en vexel — icke en bankeller skattkammarsedel, utan en vexel på en bankir, hos hvilken han deponerat mynt, liksom i Tyskland. Det är en af de största humbugs, som man någonsin sök! pudra i folk, att det icke skulle finnas specie nog i verlden, för att representera alla nödvändiga behof i samhället. Se på Cuba: der finn: intet pappersmynt. Uteslut allt papper ur cirkulationen, och specier skola inströmma i landet som en flod. Men aldrig skall klingande myn inströmma i ett land, som har ett pappersmynt hvilket beständigt hotas med försämring. En na tional-papperscirkulation är en förbannelse fö hvarje folk, och isynnerbet en förbannelse för d: arbetande klasserna, -ty pappersmyntets fall träl far alltid arbetet. Men med antydandet hära måste jag sluta; ty jag, gamle man, är nu ut: tröttad, och känner mig ganska svag. — En tro: gen vän, Andreas Jackson. vitd vem mm