Aftonbladet – 15 februari 1843, sida 2

massif mahagony voro klädda med simpel, grön karduan. Gardiner af mörkgrönt sammet och en ovanligt stor spegel, infattad i väggen öfver den vita marmorkaminen, fulländade rummet i det holländska trädgårdshuset. Edward satt vid flygelfortepianot och ackompanjerade Idolas sång. Båda hade, under några timmar, förgäfves bemödat sig att uppklarna modrens sorgomtöcknade anlete. Den ihennes hjerta så främmande smärtan vek icke en gång undan vid Idolas ljufva anblick. De älskande kallade då konsten till hjelp och sökte genom munter musik skingra den dystra sorgen i det moderliga bröstet. Gertrud satt, enligt sin vana, vid fönstret och blickade bedröfvad uti den leende blomsterträdgården. Innan ännu Idolas sång hunnit smeka hennes öra, hade hon redan varseblifvit sin man derute. Då hon ändtligen såg honom långsamt nalkas huset, slog hennes hjerta af ångestfull väntan, och denna stormande känsla tillslöt hennes sinnen för musikens ljufva toner. Vid de båda fädernas inträde tystnade musiken. Gertrud steg icke upp. Isskorpan af en oförtjent förolämpning qvardröjde i hennes kränkta själ och gaf hennes eljest så veka sinne anstrykning af ett kallt trots, hvilket dock, likt en natts rimfrost i Maj, smälte vid solen af hennes mans kärleksfulla ord och ton. Denne gick, uten alt ge akt på de älskande, direkte till Gertrud, ochi det han fattade hennes båda händer, sade han bedjande: ,Mor Gertrud, jag bar gjort dig en hård och stor orättvisa. Det skedde i en svår villfarelse. Förlåt mig. Jag menade icke så illa. Låt du det också vara glömdt nu. Det var första gången under deras långa, al ingen oenighet störda äktenskap, som den stolte maken stod bedjande inför sin maka, erkännande att han haft orätt. Oeh alt den stränge fadren gjorde det i sin sons närvaro, detta krossade den kränkta Gertruds sinne och upplöste hennes kalla