Aftonbladet – 15 februari 1843, sida 1

piper han med sina uppfläckta läppar så att de är lust och glädje åt. — Se, nu är lan trött han låter armarna sjunka. Nå, jag måste vä släppa dig igen., Han drog ut kroken och merc tvänne skult var grodan åter i sitt element. Är fångsten lycklig i dag?, frågade van Eernswaard leende. Ja, svarade gubben, vid en så qvalmig slormluft som i afton, bita de bra på kroken. Apropos, Min herr måg, jag har väntat dig förr, Jag är ganska missnöjd med dig. Det är väl för Gertruds skull; hon har väl berättat, omtalat att ... men jag kunde ickt handla annorlunda. Förr än nu kunde jag ickc heller komma hit; ty jag hade främmande., Prat och sladder! bannades gubben. vIcke allenast qvinnan, Gertrud, utan en man, min dotterson Edward, har berättat mig att du handlat som ett egensinmigt barn, i det du icke velat förklara för nuuom hvarföre du nekar ditt bifall till ett stez, som angår hans lycka; förstå mig rält, min son, hans lycka, icke din egen. Hör mig, svärfar, för er kan jag säga allty urskuldade sig den bannade mågen. nFör mig kan du säga allt? — Nå ja — mer älven för din son borde du kunna säga allt, borde afhöra allt hvad han har att säga, menade den förtörnade gubben. I så vigtiga saker åberopar sig ingen billig, ingen förnuftig man blott på sir egen vilja. Om det är något förnuft uti din vilja så bör du också kunna förklara den för din familj. Men du handlade oförnuftigt och blygde: att tillstå ditt oförnuft, och lät de dina lida — alldeles som en egensinnig hustyrann plägar göra Till råga på allt detta, tror du dig ännu hafva rält. — OQO! måste jag då lefva så länge för at! se en man, min egen måg, vid sin ålder handla så oförståndigt Hör mig då först, fader, och ni skall gifva mit rätt,, menade van Eernswaard. Denna Idola ä samma olyckliga barn, som italienska sångerska