Aftonbladet – 14 februari 1843, sida 1

för valtning. Alla de af adresskommittcen uttalade komplementerna bortfalla således. Herr Guizot hade 4 gånger uppträdt till försvar af adressförslaget, men yttrat sig med hetta och under synbart ogillande från en stor del af kammaren. Utslaget har gjort en stark sensation cch man anser ministerens nederlag i den följande sjette punkten angående vwvisitationsrälten, såsom en säker följd deraf. Diskussionen derom hade börjat den 4 dennes och Guizot hade dervid rönt ännu mera obebag än dagen förut samt yttrat: att om man ej ville lemna ministeren fria händer i denna sak, utan framtvinga nya underhandlingar, måste ministeren draga sig tillbaka. Röstningen hade ej ännu vid postens algång egt rum. Verkan af Lamartines tal på allmänna opinionen är ganska stor, och det har tagits mycket illa i Tuilerierna. Konungen har högt förklarat, att det icke endast var en dålig bandling, utan en oförskämdhet, och att det ej var sättet att någonsin komma till affärerna. Verlden är, som: man ser, sig öfverallt lika. SPANIEN. Ifrån Barcelona skrifves, att general Seoane väl gör allt, att söka med lagliga medel uttaga resten af brandskatten, men att han hos regeringen yrkat eftergift af hvad som ej kunnat uttagas, elier ock att blilva endtledigad från sitt befäl. Allt synes vara lugnt i öfriga Spanien, och regeringens ställning till franska kabinettet åter på intimare fot. PORTUGAL. Liksom öfverallt i den katbolska verlden, kämpar äfven här mörkret med ljuset, den gamla tiden med den nya, och då det portugisiska folket af gammalt är bekant såsom det fördomsfullaste i hela kristna verlden, kan man deraf sluta till anledningen att underhandlingarne emellan Rom och regeringen gå långsamt. Det liberala partiet, förstärkt af alla upplystas opinion, yrkar emancipation från Rom, emedan det äfven vore en emancipation ifrån Dom Miguel och absolutismen, men den råa massan, ledd af presterskapet, vill åter framför allt fred med påfven. Detta partiet, ehuru det ej har statsrodret i sina händer, är understödt af Drottningens personlighet. Det ultramontanska presterskapet, liksom förut jesuiterna, har förstått alt vinna gehör vid hofvet och att inplanta sina läror i Drottningens sinne. De åtgärder, den konstitutionelia rezeringen vidtagit emot Klerus, som höll med Dom Miguel, kyrkogodsens indragning, klostrens upphäfvande, munkars och nunnors utsläppande, m. m., hafva gifvit ämne till klagomål från katholikernas sida emot det liberala systemet, och Rom och kardinal Capaccini understödja detta hos Drottningen, som presterna förstått ingifva oro öfver sin aflidne faders själafrid. Rom har väl måst medgifva alt regeringen tillsätter biskoparne, men vill tillkämpa sig försäkran om en betydlig inkomst från landet genom dispenser. Saken måste likväl, såsom financiel, afgöras af Cortes, och det är högst osäkert om de vilja bevilja dylika utgifter från det redan utarmade landet, och om ej fruktan för en verklig fara i denna verlden besegrar fruktan för den befarade vådan i en högre verld. Åtminstone torde, om dessa utskylder nu beviljas, deras utgörande icke helsas af evigheten. RYSSLAND. Man kan ej tro hvad för ett ingripande intryck den nya inrättningen i ryska krigshären gör, enligt hvilken förvaltningen af regementernas stater undandrages regementscheferna. Det kan anses såsom en hel omhvälfning i militärsystemet. Ukasen är ej ännu utkommen; och det är äfven nödigt, att i sammanhang dermed en förhöjning i officerarnes lönevilkor åstadkommes. Men statens skattkammare kommer säkert utt vinna, och det är det första medlet att uppyfta ryska soldaten utur den djupa förnedring, vari han hållits, samt att bilda honom till ett moraliskt väsen, som har medvetande af sitt menniskovärde. Det är otroligt huru uselt han hitills varit hållen. Deraf hans färglösa utseende, vans otämjeliga benägenhet för bränvinet, såsom len enda njutning han kunnat för sina arma koek förskaffa sig. Man bör hoppas, att allt detta wu förändrar sig.