Aftonbladet – 14 februari 1843, sida 1

;Hvarför ligzer ert skepp så långt från hamnen?, frågade Fortiletta. Det är ju bara två mil till Pampusn, svarade kapten, i det han med mycken förundran betraktade den äldre damens gula ansigte. För stora, lastade skepp äro Amsterdams hamnar och Y för grunda; de måste ankra i Pampus och der både lossa och intaga sin laddning. Se, madamel! der ligger India. Ar det icke ett präktigt fartyg? Hjertat i bröstet sväller och blir stort vid dess blotta anblick. Fortiletta blickade dit. Det mörka skeppets skrof kunde knappt urskiljas från de svarta vågorna, men höga och smala som fina linier aftecknade sig master och rår mot den gula aftonhimmelen. Indiefararkolossen framträdde allt större och väldigare och snart lude den eleganta slupen till vid Indias svarta vägg. Genast nedfälldes repstegen. Detta ting är vanligen en smal stege med ledstänger af rep, men här var den en fast, bastant trappa med ledstänger af trä. Flera män stodo ombord och blickade nyfiket och Vvördnadsfullt på de kommande. För att undgå de forskande blickarne, nedfällde äfven Fortiletta sin svarta slöja och gick med vacklande steg upp på skeppet, åtföljd al sin dotter. Hoochuisen och Sachterwanst emottogo de begge damerna och kapten Emmerlenk förde dem genast till den praktfulla aktersalongen. Den gamle Baldus slutade tåget. Han skakades djupt vid tanken på den hulda, af hvit dråst omfladdrade och tätt beslöjade flickan, hvilken dagen förut emolttagit honom med så: mycken förtrolighet, nu, a honom förrådd, skulle af den svartklädda modrer ledas till altaret som ett lidande offerläm. Er