Aftonbladet – 13 februari 1843, sida 2

gått i början af de här citerade punkterna: Han har nemligen der icke blott gjort sig skyldig till ett betänkligt historiskt misstag, emedan det icke var, såsom han uppgifver, genom freden i Kiel, utan först genom konventionen i Moss, och sedan genom den norska konstitutionens definitiva antagande i Christiania, som föreningen med Norge verkligen tillvägabragtes; och detta misstag är så mycket mer påfallande, som hvarje skolgosse vet, att freden i Kiel afslöts den 44 Ianuari, men föreningsdagen deremot hvarje år firas den 4 November, samt Norrmännen under mellantiden mellan dessa båda data hade valt sig en annan kung, ehuru denne sedan måste afstå regeringen. Förf. har genom detta misstag tillika beröfvat sig sjelf tillfället att omnämna hvad som likväl kanske utgör det vackraste draget i hela Carl Johans historia såsom statsman, nemligen den klokhet hvarmed han, i det afgörande ögonblicket, kanske mot mångas inrådan, insåg, att det var bättre att regera såsom en vald konung öfver ett sjelfständigt folk, än att herrska öfver en kufvad provins med tvångets och eröfrarens maktspråk. Vi lemna derhän, huruvida ryktet om någon underrättelse från kongressen i Wien, som skulle hafva påskyndat detta beslut, kan vara grundadt; sjelfva saken hedrar i alla fall hans förstånd och hjerta, och det är obestridligt att hans handling var storartad i detta ögonblick. Efter kapitlet om föreningen kommer förf. till tidpunkten af H. M:ts uppstigande på den urgamla tron ), hvars stöd han länge varit och till hvilken nationens enhäölliga kallelse, de mest lysande bedrifter och oförgätliga välGerningar mot det allmänna, gifvit honom af ingen bestridda rättigheter. Förf. anställer här en sammanlikning med Gustaf Wasa, och anför, hurusom denne på samma sätt hade emottagit spiran öfver ett af honom befriadt, ädelt folk och efterlemnat den åt sina afkomlingar i talrika (efter historien bör läsas: trenne) leder. — — Det är sådana karakterer, säger förf., som oupplösligen sammanknyta sina öden med nationernas, likasom sin verksamhet med verldshändelserna; det är sådana mensklishetens heroer, hvilkas gerningar historien i outplånliga drag teknar, och vältaligheten, understödd af tankens och språkets alla skönheter (i gymnasiiprogrammer ?) skildrar, och skaldekonsten buren på fantasiens Vingar förherrligar. Pet kunde väl här sättas i fråga, huruvida liknelsen mellan Carl Johan och Gustaf Wasa slår så aldeles precist in med afseende på jemnförelsen mellan folkets ställning i de olika tidpunkterna, men då meningen med denna artikel icke är, att ingå i något småaktigt nagelfarande, så må denna iemnförelse gerna medgifvas förf., ehuru den hade varit obehöflig, då Carl Johans bana i alla fall hör till en, af dessa lyckans och historiens sällsyntheter, hvilka alltid ega nog mycket intresse, för att erbjuda ett minnesrärdt bled åt häfderna, utan att detta skall behöfva målas med Iånadt och oäkta smink. Det påföljande stycket påkallar mera uppmärksamhet. Den tidrymd, heter det, som förflutit sedan CARL JOHANS tillträde till styrelsen, företer en skön tafla af nyttiga och fruktbringande åtgärder, af en samvetsgrann och sorgfällig vård om statens både utoch inrikes angelägenheter, Sveriges förhållande till främmande makter, ett ärende af en lika maktpåliggande som ömtålig art, då man ser på värt läge, våra genomgångna öden och den politiska ställningen i Europa, har blifvit med en sådan omsorg och vishet ordnadt och bevakadt, att freden kunnat bibehållas orubbad och skänka landet sina rika välgerningar. Vapenbullret, som under tiden låtit höra sig i flera andra trakter af vår verldsdel och antingen utgått från medborgare, väpnade mot hvarandra, eller från särskilta, i blodig kamp invecklade nationer, har, förmildradt genom afståndet, blott såsom en hörsaga trängt upp till vårt Skandinavien och der icke funnit något annat deltagande, än den flyktiga uppmärksamrhetens, icke gjort något annat intryck än ögonblickets; en stilla sabbatsfrid, lugn som den höga naturen i Norden, har hvilat öfver halfön från baf till haf och vakat som en skyddsengel öfver palats och hyddor. Detta är onekligen sannt, så till vida som Sverige haft fred sedan år 4844, men det lider likväl af åtskilliga små utvexter, som be) Rätteligen kunde tronen, såsom hvilande på det nya statsskicket, icke anses urgammal, utan nn ee 7 hv