Aftonbladet – 13 februari 1843, sida 2

smickrade hennes fåfänga, uppfyllde alla hennes önskningar; det återstod således intet tvifvel att han ju skulle, som belöning för denna trägna uppmärksamhet, anhålla om hennes hand. Hon trodde detta ögonblick nu vara kommet, och erfor plötsligt att hon blifvit listigt bedragen och att Hooghuisen endast velat tillvinna sig modrens gunst för att af henne erhålla dottren, hvilken alltid med kallt förakt tillbakastött honom. Tusende smärtans pilar genomborrade härvid den behagsjuka italienskans förderfvade själ. Hennes qvinliga fåfänga, hennes trygga sjelfförtroende, hennes stolthet, allt var bedraget, förödmjukadt, skamligt missbrukadt. Flon hade blott en känsla qvar — hennes vanliga tillflykt mot förtviflan — nemligen hämdens. Hämnas ville hon nu äfven på Hooghuisen, för den förödmjukelse han tillfogat henne. Oförmögen att tala, sökte hennes illparigt flammande blick att möta Hoogbhuisens; denne vågade dock icke att lyfta sina ögon mot den bedragna. I samma ögonblick anmäldes bokhållaren Sachterwanst, hvilken väl aldrig kunnat komma Hooghuisen lägligare än i denna minut. Straxt derpå insläppte betjenten den gamle mannen. Fortiletta, glad och förvånad, gick honom till mötes. Ack! välkommen, pappa Sachterwvanst! Jag hade redan misströstat om det nöjet att återse er. Säg mig fort hvilken omständighet jag har att tacka för denna glädje. oo Signora, jag kommer å min principals vägnar, för att anhålla om ett ögonblicks förtroligt samtal., Fortiletta förde den gamle, utan att ge akt på Hooghuisen, in i sin boudoir.