Aftonbladet – 13 februari 1843, sida 2

att ett nytt lif och hopp väcktes bland folket efter den nye thronföljarens utväljande; men det är att märka, det båda delarne hade helt andra orsaker än de, som uppgifvas i prvgrammet. Det förra, eller nedslagenheten, föranleddes nemligen icke af någon visad oförmåga eller redlöshet hos ständerna;ficke heller deraf, att folkets hjelpkällor voro uttömda, ty riksdagsbeslutet visade, att detta icke var förhållandet, utan af bestörtningen öfver kronprinsen Carl Augusts hastiga död och tankan på hvad landet derigenom förlorade, då denne furste, såsom allmänt är bekant, genom sin enkla och flärdlösa karaktär, hade till en sällspord grad under sin korta härvaro tillvunnit sig folkets allmänna kärlek och väckt de största förhoppningar för framtiden: en omständighet, som Hr Asping likväl icke funnit godt att i sin tidsbild vidröra med en enda bokstaf. Det sednare åter, eller att modet ånyo lifvades, var en naturlig följd af det rykte, den nye thronföljaren egde såsom utmärkt fältherre, af berättelserna om den mildhet och humanitet, han vid ett tillfälle under fälttåget hade visat mot svenskarne, och jemväl i någon mån af den gängse tron på de stora kapitaler, han skuile medföra till vårt land och hvaraf man lofvade sig gyllene tider. Någonting annat kunde man då för tillfället icke känna, vare sig om hans personlighet eller styrelsegrundsatser. Om derföre hr Asping, eller hvilken annan programförfattare som helst, velat uppdraga sanna konturer, till vinnande af en fullständig tidsbild i och för det oftanämnda regeringsjubileum, så hade han i vår tanka icke bordt taga perioden midt under olyckorna al 1808, 1809 årens krig till utgångspunkt och derefter hoppa öfver hela 4809—410 årens riksdag, äfvensom Carl Augusts härvaro; utan han hade bordt uppdraga en tafla af de åtgärder och grundsatser, som gjorde sig gällande hos 1809 års Ständer, samt af den medborgerliga anda och enighet, som då rådde, och derefter visa, i hvad mån dessa grundsatser och denna anda jemte de reformer, som af de första Ständerna voro antydda och omfattade, sedermera under Carl Johans ledning och af dess styrelse blifvit utvecklade; ty endast härigenom kunde en verklig och tillförlitlig karakteristik af denna styrelse erhållas. Vi fortsätte nu granskningen af programmet, ifall läsarens tålamod icke redan blifvit tröttad genom vidlyftigheten af denna artikel, och anmärke dervid endast i förbigående såsom en något besynnerlig omständighet, att författaren i en afhandling om de 23 regeringsåren endast egnat vid pass Y,,:del af utrymmet åt perioden af dessa 25, men deremot ?9,,:delar åt de föregående sju, som tillhörde Carl XHEs regering. Freden i Kiel, säger hr A., förenade Norzge med Sverige och skänkte den första, liksom den vigtigaste frukten af Svenskarnes, med lycka krönta deltagande i kriget. Det yvar den största framgång i politisk väg som riket haft sedan Carl Gustafs tid, och emottogs derföre med allmän förtjusning af nationen. Det var en förening som den eviga naturen sjelf tyckes hafva åsyftat, då den slöt Svea och Nore liksom bröst mot bröst, (andra författare hafva kallat det rygg mot rygg) till hvarandra och kastade hafvets vågor och skärgårdarnes klippor omkring dem begge till zsemensamma skyddsvärn och sänkte de resliga fjellen till beqväma förbindelsepunkter och gaf folken nästan samma lynnen, seder och tungomål, etc. Någon spefogel skulle här möjligen vilja anmärka, såsom en alltför hög lygt i stilen, att förf. låtit Försynen sänka de resliga fjellen till beqväma förbindelsepunkter och förmena, att förbindelsen hade varit ännu beqvämare genom ett slättland. Men denna lilla licentia poötica är i sig sjelf en bagatell, likasom det på ett annat ställe förekommande uttrycket, att de svenska krigarnes tåg efter återkomsten från Tyskland gick liksom en triumf genom landet, hvars sak de på Iremmande jord, med uppoffring af lif och blod, förfäktat; ehuru det i sig sjelf förekommer såsom ett slags motsägelse, att den, som redan uppoffrat lif och blod, sedermera ändå kunde återvända lifslefvande och i triumf hem till sina anhöriga. Vida vigtigare och mera anmärkningsvärdt är deremot det fel förf. be