Aftonbladet – 13 februari 1843, sida 2

Isom då återupprättades, såsom nästan blott och Ibart en välgerning af Carl Johan. Tvärtom. menar Biet, finnes väl ingen, som innerligarc län de konservative, erkänner det storartade båIde i 4809 års mäns och i Svenska folkets beIteende vid denna tidpunkt; men, det säger tillika, att detta icke hindrar, att lika rättnvist erkänna det välgörande inflytande al den ordnande och lifvande hand, som kallades att leda ärenderna, samt att, om man vill läsa de ur programmet lösryckta citaterna i sitt sammanhang, så skall en hvar finna, att Hr Asping i sjelfva verket icke sagt något annat, än just hvad som ungefär innehålles i det, af A. B. sjelf anförda, utdraget af K. Carl XII:s throntal vid 4809 års staänders åtskiljande. Slutligen anför Biet det Skånska bondekriget 4844 såsom ett bevis på med hvad villighet folket i sicifva verket underkastade sig de nya utskrifningarne af krigsmanskap, vid minnet af landtvärnets ömkliga medfart och innan det rätt hunnit återfå förtroende till de nya sakernas ordning, oaktadt Ständernas patriotiska ansträngningar, — — Hr Asping har för öfrigt, menar Biet, v,icke velat skrifva en historia, utan uppdraga de allmänna konturerna af en tidsbild (men månne icke en sådan tidsbild, för att vara sann, äfven måste noggrannt öfverensstämma med och grunda sig på det gifna resultatet af historiska facta?). Att svenska folket, fastän nedtryckt och blödande af sår, dack icke lade händerna i kors och förtviflade, tan reste sig ur olyckan, gaf sig sjelf konstitution, valde sig thronföljare och försökte afhjelpa skadorna med uppoffrande enighetp, etc. är en sanning, som A.B. ej behöfver vindicera, emedan hvarken Hr A. eller någon annan någonsin förnekat den. Men det utesluter icke sanningen af det djupa elände, den nedslagenhet och det missmod, hvari de oershörda förlusterna af blod och penningar försatt nationen, äfvensom icke heller sanningen deraf, att den nye thronföljarens ankomst och ledning af ärenderna bragte i dessa nytt lif och återväckte det mod och det förtroende till framtiden, som den afsatte Konungens nlyckliga statskonst förut nedstämt. Sveriges folk kan misströsta men icke förtvifla. Det är den förra känslan Hr A. tecknat, icke den sednare. Läsaren lärer finna, att uti de punkter vi här citerat från det konservativa bladet ligger ett icke så ringa medgifvande åt de satser, vi uti de föregående artiklarne sökt göra gällande, och redan häraf visar sig, aft den granskning vi företagit af programmets innehåll, icke varit alldeles fruktlös. Likväl återstår ännu åtskilligt. Vi kunne nemligen icke undgå att vänligen anhålla, det Biet ytterligare behagade jemka med sig något i sitt påstående, att inre meningen i programmet varit sådan, som Biet här angilver. Ty man må läsa det förra antingen i sammanhang eller i dess serskilda delar, så kan det ej bestridas, att författaren har, såsom underlag för sitt loftal åt Konungen, bezagnal vissa bestämda påståenden angående tillståndet vid eller nyss före hans hitkomst, hvilka rakt strida emast hvad man kan inhemta af, både 4840 års riksdagsbeslut och det erkännande, Carl XI! i sitt tallemnat åt ständernas verksamhet. Sådana bestämda uppgifter äro .t. ex. den i vår näst föregående artikel citerade, att ingenting hade kunnat göras, för att bota deuppkomna refvorna, samt återbringa ordning och reda i den rubbade statsförvaltningen, äfvensom att folket icke ville underkasta sig några nya bördor. Båda dessa påståenden, som icke inskränkas af något annat yttrande, äro vederlagda genom de fakta, vi framdragit från riksdagens förhandlingar; och hvad kunde väl då meningen med deras framställande såsom utgångspunkt för hela programmet vara annat, in att låta förstå, det svenska folket, ifrån revolutionen ända till den nye thronföliarens ankomst, hade befunnit sig alldeles redlöst, samt tt derigenom få tillfälle till det påföljande yttrandet, att det var Han, som likasom genom ut trollslag tillvägabragte den hastiga förindringen. Deri ligger tydligen hela planen, som ock sedan blifvit genomförd i detaljerna. Hvad vi här yttrat hindrar oss alldeles icke tt medgifva, att en nedslagenhet herrskade i sinnena under sommaren år 1840, äfvensom