Aftonbladet – 13 februari 1843, sida 2

rade qvinnan med languisanta manår, patt jar hädanefter blott i stilla huslighet skall finna mi: lycklig och å mon atise. Nu först är det mig väl sedan jag renoncerat från verldsbullret. Tro mig intet skulle kunna förmå mig att åter kasta mir i hvirfveln. Jag ser, sade Hooghuisen, att min goda ge nius har hitfört mig i en lycklig stund. Jag ha så mycket och så vigtigt att bekänna och att b om. Vågar jag af er lyckliga sinnesstämning hop pas bifall till min bön ?) i Hvad skulle jag väl kunna neka mitt hjerta: bepröfvade vän ? svarade aktrisen, gladt lyssnan. de och i det hon med en smäktande blick uträckte sin hand, hvilken Hooghuisen med en viss förlägenhet förde till sina läppar. Min värdaste Fortiletta! väl känna vi hvarandra. Dock gifs det en punkt i mitt bjerta hvarest en pröfvande blick ännu icke intränet det är just den jag nu fruktar att afslöja, — Huru högtidligt! ropade signoran, skrattande. Ni gör mig nästan rädd. Jag trodde att emellan oss hade Amor längesedan nedrifvit formaliteternas skiljemur. Således, utan omsvep till saken, min värdaste herrel Men denna uppmuntran tycktes ännu mer skrämma den gamla verldsmannen, som annars var så långt ifrån att visa förlägenhet, ty han tog här sin tillflygt till en omväg. ,Vet ni att van Eernswaard på allt allvar förskjuter sin son? att han gör honom arflös? Det har Jag väntat mMig, svarade hon, lurande, phvad vill ni säga dermed ?, Men känner ni då orsaken till denna skandalösa scen ?n