Aftonbladet – 9 februari 1843, sida 2

ragedier, 26 dramer, 20 komedier, 3 balletter ochj jantomimer, samt 123 vådeviller! Teaternotiserne från London äro för denna gången nagra. Det enda märkbara är, att de fransyska reresentationerna på St. Jamess, under herr Mitchells fverinseende, taga sig väl ut. Man har derstädes wyligen gifvit Ancelots 3:aktskomedi, Madame dul Barry, hvari en madame Albert visat en beundrans-) ärd talang. Hennes figur är vacker och hennes röst tark och melodiös. Hon utförde sångnumrorne i ofvannämnde roll på ett så förtjusande sätt, aw hon ef encored,, d. v. s. att man ropade da capo, lera gånger, och ändtligen blef hon, efter styckets lut. framropad. Under tiden har den ryktbare van Amburgh slagit sig tillsammans med den icke mindre yktbare Iejonkungen, herr Carter, och på Lyccum ippnad sina representationer till allmänhetens undran ch nöje. Deras fyrbenta personal har med stornande bifall gastrerat i Lejonjägarne i Sahara;iknen.. Huset var till den grad fullproppadt, att let kunde glädja både menniskor och djur. 9 -Å ETT ORD OM BORGAREN I GHENT., Hos Red. har offentlighet blifvit begärd för nelanstående artikel, som innefattar några anmärkningar mot en recension i Dagligt Allehanda af fvanstående dram. Då Red. villfar denna begäan, tror den sig likväl böra urtrycka, att artikelförf. i de första anmärkningarne gjort en mindre rättvis slutsats om syftningen hos Dagligt Allehandas recensent, som för öfrigt ej lär underlåta, alt sjelf svara på artikeln, hvartill äfven Aftonbladet står öppet, om han skulle finna tjenligt att der införa sitt svar. Artikeln lyder: En utmärkt engelsk tänkare yttrade en gång med anledning af det deltagande Hamlets öde alltid väckt hos publi en, att: the voice of the people, in Poetry as well as Politics, deserves some attention, och ingen lärer vilja eller kunna neka, att folket, sig sjelft lemnadt och ej missledt, merendels uppfattar och dömer rätt, oftast med varmare känsla än den genom mera raflinerade nöjen förslöade verldsmenniskan, om det också icke kan njuta af historiska eller mera sublima skönheter. Imedlertid måtte Dagligt Allehanda numera ej vara af denna mening, då på sednare tider dess teaterrecensent, såsom man skulle tycka, nästan med ett litet drag af förnämhet, låtit undfalla sig något uttryck af mer eller mindre försmädlig syftning mot salongens höjder, hvilket sannolikt icke undgålt de fleste läsares uppmärksamhet: Detta förefaller något besynnerligt, helst då samma blad för just ej så lång tid sedan ifrade mot Bipedslägtet på Amfiteatern, som det då hette, men den tiden var ju också öfverättaren af Oisians sånger bland Allehandas kritici. — Tempora mutantur, och den nuvarande recensenten tyckes deremot antingen ej hafva hört eller ock mätte han alldeles hafva förgätit, att den. odödlige Schiller sjelf talar om ein vornehmer Pöbel och att Kellgren redan på sin tid visste att det gafs ett slags pöbel, som åker i vagn. Men om man också icke vill lägga mycken vigt på dessa omdömen, så är det likväl icke sagdt, att den mer eller mindre dyra platsen är en säker barometer för dess innehafvares känsla och bildningsgrad. Frappant var det ock att, som fallet var i recensionen öfver Borgaren i Ghent, få få se ett illa doldt smålöje framskymta vid berättelsen om det stormande bifall, som utbröt när frihetsbjelten Artewell i kraftfulla ordalag tolkat sanningens länge förqväfda, nu så mycket djerfvare språk, inför den förhatlige tyrannen; vore icke detta teken att sjel(ständighetens åder hos folket icke är förrunnen, snarare ett skäl till glädje eller åtminstone till motsatsen af det intryck Allehanda rec. deraf erfarit, ty säkert kan antagas, att bifallet här gällde lika myc ket de fia orden, som det sanna utförandet. En annan omständighet i denna recension torde icke heller böra lemnas ur sigte, nemligen den insinuation, som framdrogs emot skådespelaren i samma scen, ty om någon annan kan ej frågan vara, då det var först här, som hr Dahlqvist gaf åt sin röst en starkare ton. Rec. har nämnt det nalurligas; nå väl, om vi skulle vädja, icke just till nägon skarpsinnig filosof, utan blott till hvar och en med sundt och oförvilladt omdöme; huruvida den man, som under en tidrymd af tjugu år utstått de svåraste förödmjukelser, de bittraste lidanden; huruvida denne man, då han ändtligen nått målet af sin bana och det efterlängtade tillfället, att få slunga sanningens pilar emot sin förtryskare, är inne, skulle stå och med vanlig jemnbet (för att nyttja en favoritterm af D. A.) uttala dessa sanningar, eller om icke fastmer ett sådant ögonblick skulle bringa hbans blod i svallning och komma hans stämma att ljuda starkare än vanligt. — Hvilket tror Rec. vara mest förenligt med menskliga naturen? Och om man nu erfar att det är för sitt land, han lidit denna smälek och förödmjukelse, om denne förtryckare är hans fosterlands bödel och tyrann, huru långt sublimare blifver då icke segern, huru långt djupare icke njutningen deraf. Detta hvad saken specielt vidkommer; i allmänhet taget torde icke vara så onyttigt att något litet motivera sina anmärkningar. Mcn för att öfvergå till ett angenämate ämne, låtom oss kasta en blick på utförandet af Vargas eller rättare Artewells roll. Hr Dahlqvist gaf här ett nytt bevis på den honom så egna förmåga att gifva lokalfärg och intresse åt den karakter, han framställer. Såg man i Lioni den stolte venetianske adelsan fjamannar2date fönltanevärda moadlam ss Ph; I ; ; i ;