Aftonbladet – 9 februari 1843, sida 2

Anns dig och Edward. Dock, icke här. Säg din mo att jag i morgon förmiddag skall besöka henne. Då lår jag återse dig. Nu, Edwaärd, följ mig. Han gick till dörren. De älskande vexlade ännu en blick, hvari de utbytte hela saligheten al det hopp, som nu lifvade dem, och Edward försvann med fadren genom den mörka. teaterns kulisser. Med bjertat uppfylldt af förboppningsfull glädje öfverlemnade Idola sig åt sin kärleks drömmar. Hennes älskares far hade ju bemött henne så kärleksrikt, hade kallat henne du; hade lofvat tala med bennes mor, lofvat höra Edward. Vid tanken på allt detta flydde alla tvifvelsmål ur hennes kärleksglödande hjerta. Ackl hon visste icke alt våra önskningar oftast äro upphofvet till våra förhoppningar, hvilka i framtidens spegel visa oss alla våra öden i ett rosenfärgadt skimmer. Hon anade icke att det finnes bedrägliga makter, hvilka trolöst insöfva oss i säkerhet om våra önskningars uppfyllande, blott för att sedan så mycket grymmare låta oss känna det vi genom de bedrägliga vinkarne och tecknen blifvit dårade och derföre nu äro dubbelt olyckliga. Van Eernswaard steg med sin son upp uti den väntande vagnen, och de anlände till deras stilla palats, utan att hafva vexlat ett ord. Edward måste, genast efter hemkomsten, föja fadren till hans, något aflägsna, arbetsrum. Den sednarc nedsalte sig, efter en högtidlig psus, i sin höga, med läder öfverklädda länstol och sade med lugn: aSält dig, Edward. Se så, berälta mig nu allt hvad du tror alt jag icke förut vet; men utan hänförelse, utan passiop. Denna uppmaning var icke främmande för Edward. Han visste alt för hans far gällde känslans språk endast såsom tecken till lättsinnigt sjelfbedrägeri; men att deremot kalla förnuftsskäl och fast beslutsamhet aldrig, efter mogen öfverggning, förfelade sin verkan på den stränge afärsmannens öfvertygelse. Ynglingen sökte der