Aftonbladet – 9 februari 1843, sida 1

AT ST rn det (den andra är Svenska Biet), upptagit och återgifvit det mesta af programmets innehåll utan några dervid fogade anmärkningar. Dessa tidningar hafva härigenom, helst då det skett i och för ett så märkligt tillfälle som konungens S3:åriga regerings-jubilxum, visat sin afsigt att upphöja programmet till en offentlig och betydelsefull historisk handling, och sin önskan, att dess innehål måtte anses trovärdigt af allmänheten. En fullgiltig anledning saknas då icke, att underkasta detta innehålt en närmare undersökning och jemföra om del slår-in med händelsernas vittneshörd. Vi vilje ieke uppehålla oss vid den omständigheten serskildt, att Hr Asping, i fråga om en högtid till firande af den 23-åriga regeringstiden, i sitt loftal öfver Hans Maj:t Konungens person uppehåller sig nästan uteslutande vid åtgärder och tilldragelser, som inträffat innan Hans uppstigande på thronen; ty om de egentligen lysande dragen i Hans Maj:ts historia efter ankomsten till Sverige tilldragit sig före denna tid, så må det likväl icke vara panegyristen förment, att vid en högtid till den höga personens ära ställa alla ljuspunkterna i förgrunden af taflan, Det kan icke heller falla oss in, att såsom något motstycke vilia vända till frånsidan af medaljen, och uppräkna de ,bidrag, som på annat ställe blifvit omförmälda, emedan det icke är vår afsigt eller önskan, att blanda malört i nektarn af de förflutna dagarnas vackra hyllning från personer, äfven af motsatta poliliska åsieter, åt den 80-årige monarken. Men då loftalaren gått ända derhän, att i sina uppgifter framställa sakerna i den dager, som vore Sverige i skuld hos Konungen, snart sagdt, för alt det ännu finnes till, och såsom hade det stått på branten af undergång vid hans ankomst; då bjuder rättskänslan att erinra, att häfderna skola underkänna detta försök af en svensk man att tillintetgöra minnet af silt eget lands ära vid en tidpunkt; då Svenska folket likväl kanske mer än någonsin visade, att lidanden och förluster icke förmått utsläcka minnet af dess fordna frihet, och att en inre kraft till sjelfbestånd och pånyttfödelse ännu återstod. Sverge, säger programmets författare, befann sig uti det mest kritiska läge vid CARL JOHANS ankomst. Det nyss slutade, olyckliga kriget hade medtagit dess krafter, uttömt dess hjelpkällor och ingenting annat qvarlemnat än bittra, sorgliga hågkomster. Den nödtvungna freden var alltför ny, likasom alltför dyrköpt, för att riket skulle hafva redan kunnat repa sig från sin vanmakt, eller Regeringen göra något för att bota de uppkomna refvorna samt åter bringa ordning och reda uti den rubbade statsförvaltningen. Lika betänklig var den politiska ställningen. Man hade fred, men blott för den närvarande stunden; man hvilade sig efter föregångna, fruktlösa an strängningar, men visste icke, huru långvarig och trygg hvilan kunde blifva, och förutsåg nästan, att den icke länge skulle lemnas ostörd. Och om ctt allmänt Europeiskt krig ånyo utbröt, hvilket öde borde väl Sverge, som ägde föga styrka att deruti deltaga, men dock svårligen kunde hoppas att få förblifva neutralt, väl vänta sig vid ett blifvande fredsslut, då det tog i betraktande krigslyckans ombytlighet, kabinetternas medgörliga grundsatser och politikens egennyttiga planer samt egenmäktiga förfarande? Hären hade sammansmält; den var missnöjd med cn styrelse, som hade misshandlat den, med befälhafvare, som hade missledt den, med fäderneslandets förnedring, som den icke kunnat förekomma, med sin egen belägenhet, som så länge behöft och ännu saknade förbättring; den var trött vid strider och nederlag och tänkte icke mera på segern. Folket hade sett de betungande skatterra användas på illa beräknade och derföre misslyckade krigsföretag, och det ville icke underkasta sig några nya bördor; det hade sett landets ungdom stupa för fiendens svärd eller falla offer för kölden på skärgårdsflottan, för sjukdomar på lazaretten; det hade erfarit krigets alla lidanden utom det, att se sina egna tegar härjade af fiendehand: det hade tömt pröfningens fulla kalk och var nära förtviflan. Det gick en allmän klagan kring det af missödet så hårdt hemsökta landet; från Skånes slätter till de stora strömmarne i Norden och deras urfader, fjällryggen, kring dalarne, bergen och skogarne hördes en djup, oändlig suck, som talade om förlorade söner och bröder och anförvandter, om oerhörda uppoffringar, om äfEt PETER HPPEIIDRAT, OM