Aftonbladet – 9 februari 1843, sida 1

alltid påminna dig att du sjelf lyckades, just i denna samma salen. Jag skall sedan bevisa dig att din son icke är mindre lycklig. Van Eernswaard förstummades. Hans förstörda blick hvilade på sångerskan med ett obeskrilligt uttryck af oro och innerlig ömhet; han följde hvarje hennes rörelse med en själadomares hela uppmärksamhet. Åsynen af denna, hennes moder liknande gestalt, hvilken han här trodde sig skåda, föryngrad och renad från de brister som då hade tillbakastött honom, väckte i hans hjerta känslor, dem han under sitt rörliga affärslif trodde vara alldeles begrafna. Föll då hans öga på sonen, hvilken, lik fadren med glödande blickar följde den unga Idola, så skakade en outsäglig smärta hans starka bröst, och rysliga aningar, åt hvilka han icke visste gifva något namn, vaknade, hemska och hotande i hans själ. Då Idola vid scenens slut försvann, sökte van Eernswaards glödande blickar förgälfves sonen — han var försvunnen.: Men så snart den unga sångerskan åter beträdde teatern, stod Edsvard åter orörlig bakom kulissen. Detta försvinnande och återkommande upprepades ända till slutet af pjesen. Då ridån föll, utbröt den bifallsstorin, som nåsorlunda hejdats under operans fortgång, uti en skallande framropning, en dånande handklappning och alla de bevis af enthusiasm, hvarmed en hänryckt teaterpublik plägar vid afskedet öfverbopa sina älsklingar. Kransar och skalklestycken regnade öfver den firade aktrisen, hvilken, midt ibland hela teaterpersonalen, med älskvärd blygsamhet emottog publikens hyllning. Under denna stormande konsttriumf ville van Bernswaard aflägsna sig, men hans följeslagare qvarhöll honom. Hvarthän ? ropade han, jag har ju ännu icke löst mitt ord. Blif qvar tills denna inspirerade svärm har skingrat sig. Ridån föll ånyo; huset blef tomt. Snart hörde