Aftonbladet – 8 februari 1843, sida 2

Ändtligen kom Edward tillbaka. Han log, då han såg sin fars gamle kontorist i soffan, bredvid dagens firade skönhet, och sade till bonom: Baldus, min gode vän, signora Fortiletta Cantalini väntar er i det der kabinettet. Baldus bugade sig med sitt aldramesttjenstvilliga leende för den tjusande Italienskan och skred; i Tak oeh styf hållning, hvilken till och med de sjuttio årens tyngd icke förmått nedböja, in i kabinettet. Den utblomstrade prima donnan låg, insvept i en fotsid drägt, på en dormeuse. En turban af svart cachemir omslöt hennes hufvud. Utur de yfviga vecken framträdde det vissnade ansigtets mörkgula hy, icke upphöjd af någon slags rodnad, ty till och med läpparna voro b vita. Glödande passioner hade ur detta nu fula anlete bortbränt skönhetens fina linier och qvarlemnat endast ett, med skrynklig hud betäckt skelett af den fordom så förtjusande öovalen. Ur de stora, kolsvarta ögonen strålade dock en genomträngande eld. Fordom hade denna eld, mildrad genom skuggan af långa, silkeslena ögonbryn, gifvit åt Ögonen ett småktande uttryck af själfullhet och af ljuf trånad. Nu deremot gjorde den obeskrifliga magerheten att ögonen framtittade ur djupa hålor. De allånga ögonlocken föllo tillbaka utt dunkla veck. och de svarta pupillerna, beröfvade deras naturliga betäckning, blänkte och stirrade ur det gul aktiea hvitögat. Sådan var Signoran, hvilken Sachter wwanst helsade som en gammal bekant. Välkommen min käre Baldust sade bon. Re dan i flera veckor har jag väntat er. Vet nival det icke är artigt, att, efter en tjugufemårig skils messa, låta sina vänner vänta så länge. N