Aftonbladet – 7 februari 1843, sida 2

till att arbeta på den solida byggnaden af detta bus. Hans hjerta svällde af glad rörelse öfver principalens obegränsade förtroende. Tan blygdes nästan öfver sin vekhet vid den varma handtryckningen af husbonden, hvilken uppvext under hans ögon och till en stor del var af honom uppfostrad, hvilken han älskade som sitt eget barn och ärade som en faderlig välgörare. Hastigt vände han sig bort, och då han gick ut genom den glänsande mahognydörren, tyckte herrn i huset sig märka att hans gamle trogne tjenare söndertryckte en tår i sina gråa ögonlock. Gertrud visade sig nu åter, i spetsen för flere tjenare, som på tunga silfverbrickor buro de omtaldta hjertstyrkande och orostillande medlen. Hon sjelf bade belastat sig med en storrosig nattrock af tjockt, chinesiskt sidendamast; med denna trädde hon fram till sin man, icke anande att utbrottet af den vulkan, som ett fjerdedels sekels bemödanden qväft och hållit nere i djupet af det starka bröstet, nu redan blifvit hämmadt och tillbakaträngdt genom en trogen tjenares mellankomst. Von Eernswaard hade, tillika med sin vanliga allvarliga hållning, äfven återvunnit sin helsas blomstrande färg. Den häftiga glädtighet, hvilken vanligen plär åtfölja den hastiga befrielsen från ett fruktadt, förfärligt ondt, yttrade sig dock hos den flegmatiske holländaren endast i ett behagligt leende och en älskvärd eftergifvenhet för alls hans makas ömma omsorger. Gertrud varseble! ej den lyckliga förändringen i hennes mans sinnesstämning; hon hade blott sinne för utförandet af sin pligt, hvilken, enligt hennns öfvertygelse nu bestod i den ömmaste skötsel och omvård: