Aftonbladet – 7 februari 1843, sida 2

gits är det visserligen skäl att med vaksamhet oci stränghet vidmakthålia densamma. Åt Sao —— 2 2 OLE BULLS KONSERT. Den märkvärdige konstnär, som föranledt när varande reflexioner, har åter låtit vår allmänhejl höra dessa oregelbundna, men geniala fantasier hvilka väl svårligen förfela att hänföra mången under deras utförande, om än tankarne blifva delade, då man i ett lugnare ögonblick pröfvar de ras inre halt. Man finner ock sällan så olika omdömen som dem, hvilka fällas om herr Bull ej ovanligt är, att båda partierna låta förleda sic till extremer, och om man å ena sidan är alltför blind för hans brister, så torde å den andra strängbeten äfven drifvas nog långt, och leda till alt frånkänna honom de förtjenstfulla egenskaper han verkligan eger. Den ovanliga grad af teknisk utbildning, hvilken herr B: innehar, torde väl hvarken af vän eller ovän förnekas; deremot tycks frågan vara, huruvida det sätt, hvarpå han använder denna stora färdighet, blott är honom ett medel till att för ögonblicket blända mängden, eller om det möjligen kan ega någon annan, om ock blott subjektiv betydelse? Och om det har denna materialistiska tendens, som mean så ofta upptäcker hos de nyromantiske tonsättarne, isynnerhet al franska skolan? Ref. tror sig i herr B:s konstutöfning finna en annan betydelse, än den blotta spekulationen: denna betydelse anser ref. bestå uti ett, herr B möjligen sjelf omedvetet ingående uti vår tids allmänna idÅer, ett lyriskt utbrott af sympati med dess. stormiga frihetsanda. Med detsamma vore äfven förebråelsen för materialism aflägsnad: den ligger ej i vår tids lynne, ehuru man ofta påstått detta: om än de föråldrade formerna omstörtas, förblifver dock den evige anden, som bor uti dem, densamma. Men fastän den gamla formen är kullkastad, uppstår derföre ej genast en ny: denna måste hafva sin tid att uppkomma, utbildas och stadgas. Den period, som förflyter mellan dessa båda momenter, karakteriseras af ett oroligt sväfvande mellan hopp och fruktan, mellan tro och tvifvel; och detta aningsfulla, som uppenbarar sig uti herr B:s musik, stundom vaggande sig uti ljufva drömmar. stundom stormande i vild förtviflan, ofta osammanhängande, alltid rastlöst, alltid längtande till ett fjerran mål — detta är det, som hos vår tid väcker en så mäktig sympati, och som i vilda, men vältaliga toner uttrycker dess lust, dess smärta och dess hopp. Ej heller är berr B:s ovanliga mekaniska färdighet ett för sig sjelf bestående medel till att blott blända och förvåna: den tjenar honom i allmänhet till ernående a! högre ändamål: den djerfve, ut i det oändliga sväfvande anden kan endast uppenbara sig uti djerfva, utomordentliga former; organen derför måste oinskränkt beherrskas af mästaren, och hvarje materielt motstånd vara undanröjdt. En annan fråga blir deremot, huruvida her B:s musikaliska verkande är förenligt med sjelfvc konstens inre väsende. Onekligt är, att herr B. framträngt långt i den riktning han valt, men ref. tviflar på, att denna riktning är den rätta Hr B. söker ej att intressera och röra genom tankarnes idealiska skönhet, genom en det hels genomgående harrnonisk ande; ban vill ernå målet genom sina tondiktningars sympatiserande med en viss tid, således ej genom deras form, utan genom deras innehåll. Men ett konstverk får ej genom ämnet, ej genom innehållet, utan blott genom formens skönhet verka på åhöraren, och äfven vid skildringen af de mest upprörda passioner bör det omgifva honom med lugn och klokhet. Konstnären får ej sjelf beherrskas af de känslor, hvilka han målar; en skådespelare t. ex. skulle, om han sjelf vore uppbragt, misslyckas i återgilvandet af en vredgad persons roll: väl kunde hans framställning då ega real, men ej poetisk sanning Hr B. kastar sig sjelf i hvirfveln af de lidelser han skildrar, och förlorar derigenom väldet öfver sina egna skapelser: han beherrskar sitt instrument, men ej sin fantasi. Dessa förtrollande toner, ömsom ljuft smekande, ömsom klagande, ömsom triumferande, hvilket underbart helt skulle de ej bilda, förenade i en brännpunkt! då de nu deremot, åtskiljde, främmande för hvarandra, likna en herrlig staty, som ligger sönderslagen, och hvars särskilda delar, i det de väcka vår beundran. DTE VIRKA URANOS IRRATIONELLA TR RE ONE TI RR EAANS EPOE EAT