Aftonbladet – 6 februari 1843, sida 1

TALK Ra TILA lsedan tvenne månader, då min tillkommande utgifvare-befattning icke var känd. Att detta mitt blotta namn skulle hafva ett så obehagligt ljud för Eders Maj:t kan jag och vågar jag icke tro, efter de ord, Eders Maj:t täcktes uttala till mig blott för några dagar sedan. Utan tvifvel har Eders Maj:t ingen kännedom om denna åtgärd, och detta brefs ändamål är allenast att göra detta faktum bekant för Eders Maj:t, på det att Eders Maj:t må sättas i tillfälle att besluta hvad dess vishet finner rättvist och nyltigt. Jag begär ingen återkallelse af detta förbud, väl vetande att min medborgarerätt i en annan tysk stat, min tro på en ny tid, alltid skall bringa mig i motsägelse till de gamla traditioneila styrelse-principer, som de flesta tyska ministerer vidhålla, hvilka jag skulle gerna medgifva rättighet till motstånd, derest de i stället att harmas öfver det lilla skum och de vindflägtar som leka på ytan, blott ville taga ringaste kännedom om hvad som föregår i sinnena och på mensklighetens djup — om dessa ministrar voro i stånd att händelsevis upptäcka äfven elementerna af-en ny religion hos deras vedersakare, och icke blott lättsinnighet och alldaglighet — med ett ord, om dessa minis strar, oaktadt tillfälligheten af deras börd och deras ofta aktningsvärda talanger i förvaltning och politik, ville ingå i en ärlig strid med sina fiender, i stället att högdraget gå dem förbi, och, utan att känna dem, behandla dem med en grym råhet, sålunda missledande så väl furstar som folk med ett utseende af lugn oeh säkerhet och en likgiltighet för missnöjet, hbvilken i handling och verklighet aldrig Kan existera; ett lugn, som omöjligen kan vinnas genom tvångsåtgärder och yttre hinder. Det finnes ännu män i. denna verlden, som icke lätt kunna förskräckas (och jag räknar mig till deras antal), män, som äro färdige att utandas sin sista suck under rop på lag, rättvisa och sanning, och hvilka skola göra det med ännu större förtröstan nu, äfven om framskridandets fiender icke skulle hafva mod att bruka öppet våld, väl vetande hvad för ett fasligt: ting martyrdomen är, och huru, för hvar och en, som de lyckas undertrycka, tjugo andra i full rustning uppstå i stället. Jag bönfaller icke om förbudets återkallande, så smärtsamt det ock kan vara för en författare, att se barnet af hans sånggudinna hotadt före födseln och att enskildt lefva i en evig kollision med en stats förnämste. Jag anhåller icke heller om förbudets återkallande, emedan jag icke är någon författare af profession och icke söker realiserandet af någon materiel vinst genom det jag yttrar, utan endast drifves af sanningens makt till att yttra det. Men icke en gång författarens materiella vinst och cirkulationen af hans tidning äro svårt skadade genom ett förbud — ty förbjudna böcker flyga, i ordets bokstafliga mening, genom luften, och hvad folken vilja läsa, det läsa de i trots af alla förbud. Det är nu 43 månader sedan Eders Maj: ts ministrar förbjödo mina poemer, och jag är nu så lycklig att förlägga en femte upplaga af dem. Eders Maj:ts ministrar hafva anbefallt qvarstad på alla böcker, som i deras ögon äro af farlig beskaffenhet, men under mina resor har jag öfverallt ölvertygat mig, att de äro i händerna på nästan en och hvar. Jag begär icke återkallandet af förbudet, emedan jag icke är berättigad att bedja om någonting i ett land, som jag ämnar öfvergifva. Jag är af naturnödvändighet en Republikan, och kanske redan i detta ögonblick borgare i en republik (Schweitz). Jag kan icke, utan att döma mig sjelf till en ständig förställning, längre lefva i elt land, der sjelfva censorsbefattningen upphört att vara en sanning, på sätt dot tillräckligt utvisas genom de dagliga beslagen på böcker, som förut genomgått censuren. Men mitt hjerta tvingar mig alt utsäga till Eders Maj:t ett det sista — ärlig ga, ehuru måhända passionerade ord — eit ord, endast ämnadt att vara en klagan emot furstens tjenare, icke emot honom sjelf; ett enskildt ord, men som icke är mitt allena, utan många tusendes — ett ord, uttaladt utur min själs innersta och i förtroende till Edåers Maj:t, och hvilket Eders Maj:t följaktligen säkert skall uppfatta och bedö