Aftonbladet – 2 februari 1843, sida 1

Det är alltderför ej underligt, att de öma tonerna ibland låta litet roliga och de glada stöta något på gråt, eller åtminstone som den satt i halsen på den värde författaren. Och orsaken till detta är, att anonymiteten ej rätt vårdas; ty råkar en stackars nybegynnare att skrifva en liten smula dumt — och det är snart gjordt för den, som icke har något namn,, hvaremot det är nära omöjligt för den, som phar ett namn — så får han personligen skämmas för den stackars lilla dumheten, liksom han gjort något ondt. Alla hans vänner ömka honom eller grina åt honom. Hvad hade min son på galejan att göra ? säga litet hvar, och detta på sätt och vis med rätta. Följden blir, att den stackaren tiger och ej skrifver mera, kanske till förlust för lilteraturen; ty det vanligaste är, att en nybegynnare cj sjelf vet sin kallelse, att han börjar som man säger i galen ända. Au han så tidigt blef personligea framdragen, afbryter hans bana; han kommer ej att försöka en ny, der ban kanske lyckats bättre. Om han åter fortfar, så är händelsen, att han antingen är en riktig dumskalle, hvars bjerna är så trångt logerad, alt han tror sig vara ett snil 1 som kan trotsa allt; eller också är han ett verkligt snille, som känner sin styrka; men då är han icke heller någon nybegxynnare, ty snilIet kan ej bedöma sig sjell. Då idcor, som hvälfva sig inom en snillrik mans panna, äro der int sen storfrän mande, de der blixtrarne, som verlden beundrar och som upplysa allt omkring sig, förefalla honom sjelf som vanliga ljus, ty ban vel ej huru smala förståndsdankarne äro hos oss andra, han vet ej huru litet vi fordra för att bli förtjusta, och följden är, alt han ej känner sitt