Aftonbladet – 1 februari 1843, sida 2

Bysättning och lös pant. Uti Malmö Allehanda läses följande: I anledning af den polemik, som nu är förhanden emellan Insändare i Svenska Biet och Af tonbladet, angående Kreditlagarne, anser man sig böra nämna: 4:o Att de af Insändaren i Biet klandrade och så ofta upprepade Kreditlagarne och Inslilutionernen, genom hvilka bysättningsmissbruket blifvit afskaffadt, äro förtjenta af Nationens odelade bifall. Då en tid hunnit verka till den lättsinniga kreditens och procenteriets förstörande, skola de icke allenast nedtrycka penningeräntorna från 6 till 3 å 4 procent, som är högsta i grannriket tillåtna räntan, utan de skola ock alstra en nationaldygd, som för den tappra och derföre mycket vågsamma Svenska nationen, i fredstider är den vigtigaste af alla — varsamhet och försigtighet i penningetransaktioner. Och för handeln och -näringarne, hvilkas fördelar måihända mer än af något annat bero af tillgången på penningeförsträckningar mot låg ränta, skola således dessa författningar med tiden medföra de mest välgörande verkningar. — 2:o Den författning, som tillåter lösöre-egendoms så kallade hypotiserande, kan lätt göras alldeles oskadlig genom ett lagstadgande, som ålägger köpare af sådan egendom, att, då den ännu finnes qvar i gäldenärs bo vid utmätning eller konkurs, låta den gå till försäljning under offentligt utrop, och att hypoteksägaren icke må erhålla mera af köpeskillingen, än han med borgenärs-eden gitter fästa sig hafva för samma varor till gäldenären betalt, samt att gäldenär, som hypotiserat sitt lösörebo och inom natt och år derefter -cederar, vare sig frivilligt eller tvunget, anses såsom vårdslös gäldenär. — 3:o Den sednast utkomna förklaringen: att gäldenär ej må bysättas, endast på den grund, att han saknar tillgång, är alldeles enlig med författningen af den 40 Juni 4844; och då redan allmänna Lagens stadgande i 40 3 Kap. Utsöknings-balken innefattar ett förbud mot sådan gäldenärs qvarhållande i bysättningshäkte längre tid, än som erfordras för att tvinga honom till cession (sedan pröfve Domare huru fattigdomen hans tillkommen är,), så att det långa bysittandet, utan att någon konkurs blifvit yrkad, aldrig varit grundadt i lag, utan endast en förvänd praxis, som gifvit häfd åt missbruket, att tillgång saknande gäldenärer hela långa åren hållits bysatta utan att den föreskrifna pröfningen huru deras fattigdom tillkommit, blifvit företagen; så borde vid nu gällande konstitutionella förhållanden, som söka hägna den personliga friheten mot godtycklig och obestämd tids arrestering, berörde förklaring för hvarje vän af sannt liberal sambhällsförfattning vara desto mera välkommen, som den gamla praktiken gjorde det för penningemännen lätt att störta sina ovänner genom att uppköpa deras skuldförbindelser och genom forcerad lagsökning och utmätning bringa det derhän, att tillgångar för tillfället saknades, så att de kunde få sina offer bysatta, derest de icke ville ingå på hvad helst den samvetslöse borgenären pretenderade, hvilket isynnerhet var farligt för embetsmän, som för studier och lönlösa befattningar nödgats skuldsätta sig — förbållandet med de fleste. Dessa kunde således under det gamla bysättningsförhållandet sällan anses oberoende.n Författaren af denna artikel synes hafva träffat en lämplig utväg mot missbruket af lösörens försäljning, i det förslag han gör i afseende på pantens försäljning vid utmätning; men deremot måste vi reservera oss mot den påtagligen orimliga bestämmelsen, att anse med straff såsom vårdslös gäldenär den, som gör cession inom natl och år efter lösörebos försäljning. Orsaken, hvarföre vi finna detta orimligt, behöfves till och med icke motiveras, emedan den faller af sig sjelf.