Aftonbladet – 30 januari 1843, sida 2

genhet... Det är tolf år sedan; tolf år! det är förskräckligt att tänka derpå... jag bodde vid Odåon-gatan; jag hade två rum, fyra trappor upp, hvilka vettade åt gården och voro belägna i husets ena börn. Det var under ferierna, jag hade alldeles ingenting att göra, och som jag ej visste hvart jag skulle resa, så stannade jag i Paris, i min ensamhet, och roade mig åt en fjäril eller åt den minsta småsak. Ett af mina nöjsammaste tidsfördrif var att sysselsätta mig med mina grannar. Från mitt fönster kunde jag se in i de nedre våningarne och höjde min lorgnett från första våningens salong, der en gammal markis bodde, till kammarjungfruns vindsrum. På sidan om mig, i den del af huset, som låg från gatan, hade jag i lång tid haft en aktör, men han hade flyttat, och jag önskade få en annan granne i hans ställe. Det dröjde ej länge, förrän min önskan uppfylldes. En dag, då jag, liksom Asmodeus, betraktade markisens kusk, som tvättade vagnen på gården, hörde jag en liten kärra stanna vid min föfstugudörr. Jag vaggade mig sakta, med fötterna på balkongen, stolen till hälften baklutad och med en stor foliant i knäet, i hvilken jag ännu ej läst en rad, ehuru jag vändt flera blad. Vid bullret af hjulen, som rullade öfver gården, kastade Jag boken på golfvet, satte mig på fönsterpanelningen och sökte att af möblernas beskaffenhet gissa till de nykomnes stånd och yrke. Först aflastade man ett skåp af valnöt, ett bord af mahogny och tvenne temligen nötta tagelstolar; derefter en målarestafflet, en liten säng af måladt trä, en tältsäng, ett dåligt sängomhänge of ett blått tyg, tryckt med någonting, som föeställde, jag tror, Josephs historia; slutligen nåya små koffertar, ett slags hvilstol och sämre hushållssaker; det var allt. Min Gud! tänkte jag, den mannen är bra illa utrustad! Jag är en prins i jemförelse med honom. Han tyckes vara en konstälskare, kanske till och med en konstnär. Ab, hvad är det jag