Aftonbladet – 30 januari 1843, sida 2

— —— a mL han var, förvånade det oss att beständigt se ho nom åtföljd af en gammal, halfskallig hund, hvil. ken hade privilegium att lägga sig på hans mat tor, hans divaner, och till och med attostraffad nedsmutsa våra hvita klädningar. Då husbonder for ut på landet, följde Trilby med honom; har skiljde sig aldrig från honom. Mer än ett frun: timmer beklagade sig deröfver; jag, som är svag för djur, försvarade honom; men jag önskade if. rigt att kunna genomtränga hemligheten af denna hundförbindelse och plågade ofta Edmond : detta afseende. Detta var desto utomordentligare. som vi alla varseblifvit en märkbar förändring i hans karakter från det ögonblick, då han förvärfvat sig denne beständige följeslagare. Föreställ er då huru glad jag blef, när han sjelf erbjöd sig att göra mig till sin förtrogna. Jag stängde skyndsamt dörren och satte mig i min causeuse, på förband rörd af allt hvad jag skulle få höra. Edmond for med handen genom håret och samlade sina tankar i några sekunder; derpå betraktade han mig, och jag försäkrar er, att denna blick gjorde mig ondt. Den innebar en så djup melankoli, den hade ett så sönderslitande uttryck; alt jag var färdig att gråta, innan jag visste hvarför. — Ni ihågkommer väl min farbroder? Ni erinrar er, att jag, medan han lefde, var en fattig student, som knappt hade det nödvändiga och måste hushålla ytterst noga, för att få mina inkomster att svara mot utgifterna. — Åh ja, och jag har ej heller glömt huru förståndig ni var. Ni nöjde er med er måttliga ränta, ni arbetade oupphörligt, och vägrade mången gång att deltaga min brors nöjen, ty min bror arbetade icke, han! Och det oaktadt, Edmond, var ni glad, hade frisk hy och var en riktigt vacker g0sse; hvaremot ni nu verkligen. -— Hvaremot min helsa nu verkligen är förstörd, mina kinder håliga, mina läppar hafva slömt leendet; det är derföre, att jag lidit och blifvit rik, Se der hela hemligheten af min belä