Aftonbladet – 26 januari 1843, sida 1

som Sancho Panza: välsignad vare den, som först uppfann sömnen! IH. PROMENADEN. Jag är en stor vän af promenader. Utom deras nytta för helsan, så betänk endast till huru många roliga äfventyr promenader gifvit anledning! Huru många romanhjeltinnor bortröfvade på promenåder! huru många kärleksförklaringar under promenader! huru många poeter, som rimmat långa poemer under promenader! ja, lefve promenader! hela vårt lif är ju endast en promenad ifrån det ena lifvet till det andra, fast promenadvädret just intet alltid är så angenämt. Följande aftonen nöjde jag mig ej med attfrån fönstret njuta den ljumma sommarluften. Jag gjorde en promenad genom trädgården, gångstigen, genom det svajande hvetet, öfver ängen och slutligen öfver spången, der jag stannade och såg i det klara, grunda vattnet, huru stimmet utförde sina lätta dansar och korta strider, hyaruti de mindre som vanligt fingo vika för de större, vid den lockande fångsten af en på vallnet surrande mygga eller fluga. v Efter en stund återvände jag och hade just uppnått skogsbrynet, då jag såg en fiiceka komma springande från staden ned till ån. Ilon stadnade, vred sina händer, förde en näsduk till ögonen, kastade af sig hatten, föll på knä, sammanknäppte händerna, såg mot himlen, gret och jemrade sig högt. Hennes afsigt att sluta sitt lif var tydlig, fast hon ännu tvekade eller saknade mod attutföra sin olyckliga föresats. Jag skyndade tillbaka öfver spången och, utan att flickan märkte det, stod jag vid hennes sida Jag igenkände genast