Aftonbladet – 24 januari 1843, sida 1

anmärka, huruledes särdeles litterära arbeten alltid varit och, såsom jag tycker, med skäl ansetts vara en prest så mycket mera tllständiga, som han i vissa fall får räkna meriter derför. Afven der det litterära slag, han stundom omfattat, icke varit sådant, att det kunnat gälla som förtjenst i befordringsväg, har det dock ailtid hållits lofvärdt och godt, så fort det icke inneburit någonting i kamp mot Guds uppenbarade sanning eller emot den rena menniskokänsfla och det förnuft, som Gud nedlåter i hvarje troendes ande; till eget och andres väl. Många litterära discipuner finnas utom den egentligen theologiska, hvaruti det vore lätt att såsom exempel anföra prester, äfven inom den svenska församlingen, hvilka deruti utmärkt sig, hedrat fäderneslandet och lyst sitt tidehvarf. Poesien och den sköna konsten hafva ofta nog idkats af prester; och de göra så än al någre i vår kyrka högst uppsatte; artiklar i tidskrifter och tidningar finnas ock, härledande sig ifrån flera medlemmar inom predikoståndet, hvilkas namn jag ej behöfver anföra, då hvar och en känner dem, likasom vet, alt intet domkapitel hitintills derföre ansedt dem hafva trädt utom sitt embetes vederbörliga gränsor, så snart de icke för sådant försummat tjensteåligganden, eller någonting skrifvit, ledande till förfång för Guds rikes tillväxt i godhet, sanning och skönhet. Jag skulle kunna anföra många andra slag af verksamhetsrigtningar; men jag tror det sagda göra tillfyllest. Mig vill det synas, att härvid icke ankommer på sysselsältningens slag — med vilkor dock, att tillhöra hvad lag tillåter — utan på sältet huru det utföres. Såsom IHögv. Domkapitlets fråga är allmän och slälld på den pligt, hvarje prest och egentligen hvarje menniska tillkommer: så har jag icke ansett mig böra exemplifiera genom anförande af någon viss person, följaktligen icke heller af min. Jag vet väl, att mina vedersakare velat här och der i mina skrifter upptäcka yttranden, som förekommit dem betänkliga. Må de då framtaga dem och vederlägga mig! Må de öppna en så beskaffad stridsbana, der skäl på ömse sidor få gällal Mig förekommer detta icke blott vara det värdiga och rätta, utan äfven det enda, som kan leda till någon god följd. Jag skall bevisa mig vara den förste att återtaga hvarje ord, som man på anförda grunder uppdagar innebära något orätt. . Hvarföre skulle jag icke känna mig beredd härtill? Mitt samvete gilver mig det vittnesbörd, att jag aldrig satt ett yttrande på papper, utan drifven af innerligaste öfvertygelse. Men jag är en menniska, och kan hafva tagit felt, ej blott i något, utan i ganska mycket. Hvad kunde då vara mig kärare, än att upplysas om misståg; då en sådan tillrätta visning måste leda mig till det jag i hela mitt lifs ringa sträfvande oaflåtligen sökt? Vinsten häraf skulle ju vare lika stor för mig, som för någon annan? Men att utan grund frångå känslor och tankar, vore fegt; och icke blott fegt, utan — jag kallar det förräderi emot Guds ande, talande till menniskan i hennes samvete. Högv. Domkapitlet, hvilket, såsom Domstol, är höjdt både öfver mig och mina vedersakare, ser förhållandet opartiskt: Jag frågaf då Högv. Domkapitlet af uppriktigaste hjerta, om jag, i afseende på öfvertygelsers bibehållande eller frångående, kunnat och bordt handla annorlunda, än jag i korthet här framställt? Vv. Tredje löftet innefattar, att enligt Guds ord predika försoningens lära, till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning; erkänner Tit. sig förpligtad att förkuuna denna christendomens hufvudlära enligt Guds ord, således utan alla hugskott, som öfvergifva eller förlyda den Heliga Skrift, och att så framställa Christus, som han af Gudi oss gjord är, till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning ? Härtill svarar jag Ja med min själs högsta slädje. Hvar och en, som tagit någon kännedom om mina skrifter, vet, att mitt hufvudpåstående ust gått ut på, att man i hvarje christendomens mfvudlära borde hålla sig till den Hel. Skrifts utsagor, såsom i högsta rummet ensamt afgövande; och framför allt till Christi egna.