Aftonbladet – 24 januari 1843, sida 1

lindad om hustruns Hf och med högra hander höll ölbägaren för sina läppar. Det var icke nu det torra brödet som endast smakade honom, eller det kalla vattnet från Husaby källa, det var jordiska begär som lefde under den heliga kåpan. Så dömde Olof och var icke sen att med sir hårda hand rycka hustrun ur munkens arm, slunga henne i en vrå och taga en hotande ställning emot den nedrige skrymtaren. Men pater Lucas satte med orubbadt lugn bägaren ifrån sig och reste sig med mycken värdighet ifrån bordet. En ond ande hade intagit Olof och förbländat hans sinnen — så var innehållet af det tal hvarmed munken nu sökte förkrossa den stackars mannen. Olof hade derföre, sade han, begålt en svår synd som stört honom och den fromma Elin i deras gudliga samvaro. Liksom Maria satt vid Försonarens fötter, hade Elin lutat silt hulfvud till munkens bröst, medan han höll en helig måltid och med sina böner nedkaliade Guds välsignelse i Olofs hydda. Nu ville den fromme fadren med bedröfvadt bjerta återvända till klostret och tillbringa hela natten i andaktsöfningar, på det han ifrån Olof måtte förjaga den onda anden, hvilken annars skulle förstöra alt det goda, som himlen hittills förunnat konom, Olof borde i alla fall sjelf underkasta sig en sträng botgörin att hans synd måtte honom förlåten varda. Sedan munken hållit detta tal, lade ban sin vand på Elins bufvud och utbrast: välsignad vare du, min dotier; du är himmelen täck, och hans fromme tjenare skall aldrig! vika från dig med sitt saliga umgänge. Amenl Nu drog pater Lucas kapuschongen öfver sitt hufvud, lade sina armar i kors öfver bröstet, slog ad sa