Aftonbladet – 24 januari 1843, sida 1

ögonen mot golfvet och gick med långsamma steg till dörren, hvilken den försagde mannen öppnade för honom. Der stod nu Olof, oviss hvad han skulle tro, antingen att det var han eller munken, som anfäktades af en ond ande. Pater Lucas — så räsonnerade bonden — var en ung man, hade en mensklig natur, och Elin var en vacker och listig qvinna. Ja, munken var alltså besatt och icke Olof, som var en from och rättframs bonde. Men då han åter besinnad munkens lugna håll ning, som endast borde tillhöra den skuldlöse, och dermed jemnförde hans heliga vandel, stränga botgöring, gudliga lärdomar och all den välsignelse som hvilade öfver Essgärdet, 0, då såg han klart och tydligt, att ban sjelf var den anfäktade, och att munken deremot var en helig man och slin en dygdig bustru, en tro, hvari Elin äfven sökte styrka honom. Jon visade sig. dessutom villfarelse, och friden återvände till honom, hvarföre han ock dagen derpå begaf sig till klostret, offrade en gåfva på altaret och försonade sig med den förolämpade munken. Men det dröjde ej länge, förr än åter svartsjuka intog den hederlige bonden. Mången af hans grannar hviskade honom i örat, att det var för den vackra Elins skull pater Lucas besökte Essgärdet, och att alla förundrade sig, alt endast han icke kunde se hvad hela verlden såg. Olof blef snart förvissad om munkens skrymteri Och syndiga hegärelser, ville likväl ännu tro på sin hustrus oskuld, men svor i sitt sinne en dyr ed att straffa Lucas, när hämndens stund en sång vore inne.