Aftonbladet – 17 januari 1843, sida 3

— Fråza Biribiche, sade hon ändtligen, jag skal nu gå och kläda mig. Hon lemnade i detsamma rummet. Vicomten vänlade otåligt hennes återkomst Den okända masken sysselsatte honom mot han vilja. Han ville göra hertig sor, och kun de icke förklara det inta Hu som förmådde henni all taga ett sällskap med i. — Skulle hon möjligen vara rädd för mig? Denna fråga kom honom att rodna. Dock, hvit ken man har ieke varit inbisk åtminstone er gång i sitt lif? Hertiginnan ätervände oigenkänlig. Den kostym. för hvilken man denna tid brukade benämninger Chaure-Souris, bestod af trenne mycket vida svart: kiortlar öfver hvarandra, hvaröfver man salle er cob, som fästades kring om halsen; denna kastades sedermera bakifrån öfver hufvudet så att det maskerade ansigtet tiltade genom en af pochernma. En del af det nedersta al roben var draperad ötver pannan så, att den formerade hern, och del öfriga nedföll längs ryggen, som läderlappens lånca vingar. — Är den sköna mystiska damen också er chauve-souris, min kusin? frågade vicomten, — Fullkomligt lik mig sjelf! — Och jar, som är eder kavaljer får inte veja hvem masken är? ni låter mig spela en besynnerlig rol. Ni fär supera tillsammans med masken, let är allt hvad jag kan sä; ga er. I Nå det är ändå något. — Låt oss då fara; klockan är efva redan. vi böra inte låta vänta på OSS. De uppstego i en vagn och foro ut genom ko