Aftonbladet – 14 januari 1843, sida 2

En kammartjenare gick ned framför dem och ropade till schweitzarn: — Öppna för herrar vakthafvande pager. Då de väl voro på gatan sågo de på hvarandra. — Och om marskalken varit hemma? frågade chevalier de Florac. — Tror du inte att jag var säker på min sak? Han superar aldrig hemma, af sympati för fru marskalkinnan, som han afskyr sedan mer än fyrti år tillbaka. Men låt oss icke förlora tiden; lyckligtvis är det vackert väder och vi kunna gå till fots, till min sköna kusin! Hertiginnan de Presles, till hvilken de styrde sm kosa, ansågs för det mest kokelta fruntimmer vid hofvet. Imedlertid hade dittills icke någon graverande anmärkning satt någon fläck på hennes reputation. Hon hade deraf större förtjenst kanhända, än någon annan, ty det tycktes vara omöjligt att förena flera företräden och erbjuda mera ursäkt för sina inklinationer. Gift vid mycket tidig ålder med en gammal giktsjuk seigneur, af en karaktär fullkomligt motsatt hennes egen, i ett tidehvarf då lättsinnigheten var, ett mod, gjorde hon sig till en lag att förblifva dygdig och vara sin förbindelse trogen. Hertigen, en man af mycket snille, tidigt medtagen af utsväfningar utaf alla slag, upptäckte hastigt hos sin unga fru hennes svagaste sida. För att undvika den fara, som hötade honom, beslöt han i hennes eget föreställningssätt söka sig ett preservativ mot möjliga missöden, och ställde grefvinnan så högt i hennes opinion om sig sjelf, att, då hon föll på den tanken att se nedåt, hon icke trodde sig kunna nedstiga, utan alt dö. Att förlora den gloria hon skapat sig syntes henne mera grymt, mera omöj