Aftonbladet – 9 januari 1843, sida 3

Nej, rädda först mamma, ropade den ädelsinnade flickan. Alla Sebastians utrop voro fruktlösa. Emma knöt tömmen om öfverstinnans midja, aftog hennes ytterkläder och besvor henne begagna sig af det enda räddningsmedel som förefanns. Ofverstinnan lydde machinmessigt, emedan förskräckelsen nästan betagit henne allt medvetande. Men när hon nu skulle krypa genom slädfönstret, som var temligen vidt, kom väl öfre deien af hennes värda person lyckligen och väl ut, men dermed stannade det också, i följd a! hennes fylliga, moderna behag. Att dessa imedlertid måtte varit mera artificiella än naturliga, visades deraf, att hon straxt derefter, vid ett nytt försök, med lätthet kom ut och plumsade tungt i det kalla vattnet under ett förfärligt rop. Sebastian drog med kraftig arm tömmen till sig, och det lyckades honom att lyfta den nästan sanslösa upp på isen. Imediertid försökte kusken, på Schastians tillsägelse, att med sin knif sönderskära selarne, på det ej hästarne skulle draga slädan med sig i djupet. Denna fylldes ändock alltmera med vatten och sjönk synbarligen. Med brådskande ifver kastade Sebastian åter ut sin töm, Emma mottog den, men slog den nu kring guvernanten. Emma, älskade Emma! för Guds skull tänk på er sjelfl ropade Sebastian. Nej, nejl svarade hon, ,jag har min besinning qvar, men hon är ju afdånad och drunknar, om ej jag stannar till sist. Drag allt hvad ni förmår, jag skall SR att lyfta henne. Men skynda, gode Sebastian! ty vattnet intränger mer och mer.