Aftonbladet – 5 januari 1843, sida 3

först efter förfallodagen för honom uppvisades, denamma till betalning antaga, icke kunna föranleda till någen ersättningsskyldighet af Paton et Comp... hvadan nedre revisionen i underdånighet tillstyfkte fastställelse å hofrättens dom. I högsta domstolen föreföll följande votering: Justitierådet grefve Carl Sparre gillade nedre revisionens betänkande. Justitierådet Backman yttrade deremot: Emedan, vid jemförelse af före-krifterne uti 3 art. 3 8, 5 art. 4 Si Kong. Maj:ts förnyade vexelstadga af den 24 Jan. 1748 det, efter mitt omdöme, måste för fast antagas, dels att vexeltagaren är skyldig att, för vinnande af accept, genast öfversända vexelbrefyet till den ort, der den bor, uppå hv Iken detsamma är stäldt, dels ock, att hvad uti nyssnämnde 3 art:s 4 8 förekommer om vexelinnehafvares åliggande och ersättningsskyldighet, endast eger tillämpning på den, hvilken, boende på samma ort, som den person, å hviken vexeln lyder, fått densamma sig tillsänd, för att derå söka godkännande; ty och som handlingarne uti förevarande tvist utvisa, att James Paton at Comp., i stället för att till godkännande afsända vexeln till Paris, der Rougemont de Lövenberg haft sitt hemvist och vexeln skulle inlösas, remitterat densamma till annan ort, staden Avize, hvarest Peuvrel bor, utan att ens dervid begära, att denne å vexeln skulle söka godkännande; alltså och då, vid detta förhållande, någon uraktlåtenhenhet, af hvad, i afseende på ifrågavarande vexel, Peuyrel ålegat, icke kah honom tilllast föras, pröfvar jag, för min del, enligt 44 art. 4 och 2 88 i vexelstadgan, rättvist, att, med ändring af motvädjade besluten, förplikta James Paton et Comp. att, emot återfående ar frågavarande vexelbref, till sökanden genast erlägga så väl detsammas kapitalbelopp, 1,333 francs, efter den vid vexeclslutet antagna kurs, 22 sk. 6 rst. Bko för hvarje francs, eller, om högre kurs är gällande, då betålningen utgifves, efter sistnämnde kurs, som ock yrkad ränta härå efter 6 för 100 om äret, beräknad från vexe ns uppvisande den 20 November 41849, till dess penningar följa, samt recambiokostnaderne, hvilkas belopp likväl, enär sökandernes derom till rådhusrätten afgifne räkning icke bland handlingarne igenfinnes, och kan härvid tagas till grund, må, i fall parterne ej kunna härom i godo sig förena, genom serskild tvist dem cemellas bestämmas; men de parterne hiuills orsakade rättegängsutgifter måge de, å ömse sidor, sjellve vidkänna:. Härmed instämde herrar justitieräden Nybleus, Bredberg och Themptander. Justitierådet Stråle yttrade: Vexelstadgans föreskrifter utmärka lagstiftarens sorgfällighet derom, att en dragen vexel, så skyndsamt som ske kan, måtte till godkännande uppvisas. Både vexelgifvarens och öfverlätarens rätt beror deraf, att det snart blifver utredt, huruvida vesein godkännes till betalning eller icke. Godkännes vexeln och godkännaren förmår densamma betala, äro vexelgifva:en och öfverlåtaren frie från betalning deraf; då deremot dröjsmål med uppvisande kan vållar att accept, som, om vexeln genast blifvit uppvisad, kunnat erhållas, sedermera vägras. Godkännes åter icke vexeln, fordrar öfverlåtarens säkerhet, att skyndsaint blifva derom underrättad, för att fordra betalning af utgifvaren, hvilken deremot möjligen skulle kunna finnas oförmögen att betala vid den tid, vexelns förfallodag inträffar. Att sålede. vexelns uppvisande till godkännande bör ske, så fort ske kan, är uppenbart, och att vexelinnehafvaren är pligtig all derom besörja, är lika ostridigt. Frågan i denna sak synes vara den: är det blott första innehafvaren ar vexeln, som har sig ålagdt, att besörja dess uppvisande till accept, eller öfvergår en sådan skyldighet till den, som af honom emottager vexeln ? 7 art. 5 vexelstadgan utmärker, att ett vexelbref kan hafva innehafts af ilere personer, innan detsamma till godkännande uppvises. 35 art. 3 innehåller, för det der upptagne fall, bestämd föreskrift för andra ciler tredje man, att uppte vcxeln tili godkännande. 3 art. 4 utmärker, att det är det första vexelbrefvet, som skall sändas till godkännande, och att, om detsamma sändes utan öfverlåtelse till något ombud, ä andra celler tredje vexelbrefyet bör tecknas, uti hvilkens hand det första vexelbrefvet finnes. Öfverlätelsen å andra eller tredje vexelbrefyet berättigar gå innehalvaren deraf, att utbekomma det första vexelbrefvet med derå tecknad accept, hvilket godkännaren deremot är berättigad att återfå, då betalning erlägges. Vexelstadgan har således lemnat första ve xelinnehafvaren öppet, att sända vexeln till accept, utan att öfverlåta densamma å den person, som uppvisar -vexeln til godkännande; men häraf kan jag icke draga den slutsats, att, enär så icke är förfaret, andre innehafvaren är fri från skyldigheten att besörja, det accept blir fordrad. Deremot anser jag, att då andre ianehafvaren af vexeln, genom öfverlätelsen deraf, erhåller den förstes rätt att njuta betalning, han äfven, i och med detsamma, åtager sig att fullgöra den förstes skyldighet, i afseende å godkännandet. Ett i detta mål företedt betyg af handelsbuset H. J. Oldenburg et Comp. utvisar äfven att handelshuset den 4 September 1840 af Morsing köpt vexlar å Rougemont de Lövenberg till ett bejopp af 435,5350 francs, som insändes till Hamburg, och derifrån till Paris, då de genast, vid presentation, blifv t accepterade. Jemväl torde det ej böra lemnas utan uppmärksamhet, att då Dinct Peuvrel i Avize, i fall ej personlig inställelse egde rum, nödvändigt borde hafva ombud i Paris, för att uppbäta betalningen för vexeln, det äfven syntes lämpligare, att samma ombud besörjde uppviVRETA ITE EN EAT RN SI AO NRA ITS TENS