Aftonbladet – 5 januari 1843, sida 3

ska er varmt. Lef för dem, liksom de vilja lef va för er ! OÖlverstinnan talade väl här i pluralis, medar hernes blick bestämdt påminte om singularis Ingen under således att vår hjelte befann sig en .brydsam förlägerhet, ty nog måste det var: bra qvistigt att älskas af mor och dotier på e gång. Ehuru ej just fri från behagsjuka oct sprättaktighet, var han dock en i botten hederlit och oförderfvad yngling, med fin känsla för de tillbörliga. Deana känsla kom honom nu alt rodna, liksom Josef inför Potifars hustru, och ur stånd att svara något på öfverstinnans tvetydiga ord, tillgrep han, för att dölja sin förvirring, ett annat medel, otvifvelaktigt det sämsta han kunde välja: han fattade neraligen hennes hand och kyssle den ödmjukt: Mera behöfdes ej, för alt få den mogna frukten att falia i hans armar, under ett smäktande utrop af: ack, Sebastian! ögonblicket derefter hördes från dörren ett smärtsamt Ohl och då Scbastian förskräckt såg dit, fann han Emma stående likblek, ännu med ny Fckeln i hand. Öfverstinnan, kanske. ej så alldeles ovan vid öfverraskningar, hade en utomordentlig presence desprit, hvilket hon nu bäst bevisade, då hon hastigt skrattade till, som det tycktes, af hje rtans grund, och sade till Emma: Hvad säger du, milt barn, om mig, gamla, förståndiga menniskan, som här uppför komedi. Jag gycklade med baronen och talade om den lycksalighet han en gång skulle känns, då hans utkorade, under utropet: ack, Sebastian! första gången faller till hans hjerta. För att göra det ännu åskådligare läl jag ord och handling följas åt. Ha, ha, hal Sebastian stod som på glödande kol. Ilan såg bedjande på Emma, men hön gaf honom en blick, sträng som domen, i det hon pressade handen mot hbjertat, liksom hon kännt en hältig plåga. . Öfverstinnan, vänlig som en somm: ardag, sick ram till dottern och kysste henne. Du ser så olek ut, läspade bon, hvad fattas div, mitt barn ?