Aftonbladet – 5 januari 1843, sida 2

Bah! icke jagar han för köttets skull-och ej heller för din skulll ropade öfversten — det är nöjet, som drifver honom till skogen, och der är också satans roligt. Jag minns när jag sköt min första hare, jag var då bara en liten putiefnask, men fördöme mig! hoppade icke i glädjen hjertat som en kråkunge i skrofvet på mig. Du har också ett eget barbariskt sätt att lägga dina ord — anmärkte öfverstinnan, och började kaffeser veringen. Bry dig inte om det, mor lilla, det kan ej mer ändras, och nu bör du ha hunnit att bli van dervid. Jag kan nog vara fin när det behöfs; det såg du när jag friade till dig på den der hofbalen. Men annars är det nu för tiden ett satans pryderi, som skall råda i allt, synnerligast i språket. Om jag säger skrof, eller ett annat synonymt ord, kan ju vara alldeles detsamma. Man säger ju skepps-skrof, utan att rodna, men funnes det ett annat ord för detta, så besitta mig, började icke allt hvad qvinna heter att nappa i den oskuldshvita näsduken. Icke får man säga svin, utan man skall säga fyrfotingar, liksom det icke funnes andra djur på fyra fötter; mer än hälften af de dyrbara lemmar, Gud gilvil oss, och som vi så förträffligt. väl behöfva, få aldrig nämnas, och ingen menniska törs tala om, att hon har ondt i magen, hur förfärligt det än värker Under det öfversten höll denna föreläsning i språket för sin kära hälft, hade Sebastian med den likgiltigaste min i verlden lemnat pennan till suvernanten, som mottog den med darrande hand , och då hennes blygsamt nedsänkta öga varsnade, att pennans rör äfven denna gång var laddadt, fylldes hon af de ljufvaste förhoppningar, hvilka likväl något minskades, då Sebastian helt torrt yttrade sin farhåga, att pennan måhända ej vore så god han önskat, emedan han i dag vore så tung i ögonen, att han knappt kunde se udden. Derpå aflägsnade han sig, utan att en gång