Aftonbladet – 5 januari 1843, sida 2

anmärkas: det ena är, att, oss veterligt, bar Hr Heurlin icke utanför kotteriet visat något slags kapacitet så snart det gällt något annat än att hålla tal och gestikulera, emedan man väl eljest skulle hafva några lemningar deraf från hans Statssekreterareperiod; sedermera påminner det språk, som Minerva förer, ropet om reaktionen i tänkesätten och uppmaningarna till Reg. att sätta sig öfver pressens anmärkningar ganska lifligt, hurusom enahanda språk fördes i Frankrike de sista månaderna före Julirevolutionen, då kardinalen Latil, erkebiskop i Rheims och konungens bigtfader togs till hans förtrogne äfven i politiken och egentligen var den, som med sina råd styrde både kronan och favoriten furst Polignace. Äfven då försäkrades det, att en reaktion i tänkesätten hade inträdt, och man erinrar sig i sammanhang dermed den tillställda deputationen al kolarena i Paris, hvilka bådo GCarl X vara herre i sitt hus, men hvilket icke hindrade de händelser kort derefter, som vi alla känna. Likaså minnes man, hurusom Minerva redan 48533 talade om en reaktion mot den fria pressen här i landet och dermed stärkte modet på vaderbörande; men hvart hade väl denna reaktion tagit vägen 1838? NEN ERNER — Sv. Minerva meddelar i dag chefens för ingeniörkorpsen underdåniga utlåtande öfver de från Skaraborgs län ingilna framställningar, i anledning af ryktet om arbetskompagniets förlägsande på GCarlsborgs fästning. Deri yttras, att föreskrifterna i det för arbetskompagnierna utfärdade reglemente under tillämpning ,otvifvelaktigt skola visa sig för ändamålet afpassade och tillfyllestgörande, och skälet till denna mening är, att de utöfver de vanliga medlen till ordningens vidmakthållande anvisa fångstyrelsen, kommendanterna och truppens befäl utväg att, i händelse af behof, skyndsamt vidtaga de mått och steg, som för allmänna säkerhetens tr yggande kunde tillfälligtvis vara behöflige.n Utlåtandet har derjemte en egen märkvärdighet, genom det att chefen för ingeniörkorpsen. gilvit det en rätt rolig för myndareton, i afseende till landshöfdingen i länet. Hr Lefrån säger nemligen om herr Dorchimont: Landshöfdingen, som sjelf med utmärkelse längre tid tjenstgjort vid värfvad trupp, och nogsamt känner, att för omkring 40 år sedan en betydlig del af värfvade armeens manskap utgjordes af lika beskaffadt folk, som de lösdrifvare hvilka nu komma att anställas vid arbetskompanierna, känner nogsamt af egen erfarenhet, att sådant folk kan hållas i tukt och ordning om befälet med rättrådighet, i förening måed vederbörlig stränghet sköter truppen, samt är derigenom i tillfälle att lugna de förtidiga, ehuru icke oskäliga farhågor, som visat sig inom den provins, hvars höfding han nu är; helst han i denna sin höga embetsbefattning är i tillfälle att mäktigt verka för det goda ändamålet, samt genom sin föresyn sprida och nära den lugna hållning hos underordnade tjenstemän och ibland menigheten, som i allmänhet är så nödvändig och som i förevarande ömtåliga ärende isynnerhet påkallas.n Hr Lefren synes härvid icke endast hafva förgätit skilnaden emellan en trupp, som blott till en del består af löst folk och mängden af sjelfvilligt i krigsståndet inträdde personer, samt der alla hade en viss värfningstid och krigstjensten såsom ett mål, då deremot arbets-personalen,. efter nu stadgade grunder, kommer att sammanittas al idel löst folk och förbrytare. Han har äfven glömt, att ärendet förmodligen ej dragits under honom, för att få höra hvad han hade att säga om en, ej odödlig landshöfdinges ögonblickliga inflytelse på dess gång, utan förmodligen snarare, om hvad som kunde röra den victiga central-fästningens säkerhet i en så utmärkt gar-nisons händer. Rätteligen bör det likväl bedömas i sammanhang med chefens för fångstyrelsen utlåtande. Som nu Sv. Minerva står i sådana förhållanden till denne embetsman, att hon lika lätt bör kunna erhålla detta som det nu meddelade, synes oss att Minerva borde visa allmänheten den godheten att meddela deisamma. ee — Sv. Biet, som i går gjorde sina läsare den oo ee 22 VE EE. EPI SE, Se