Aftonbladet – 31 december 1842, sida 3

0 RBLANDADE AMNIEN: —EtEN ENSLINGENS VÅRBLOMMOR. (Ur de nyligen utkomna: Nyare Dikter af Euphrosyne.) Vid lärkans solhymn öfver fälten buren, Tillbedjande, madonnan lik, naturen Upplyfter slöjan från sitt ögas vär, Och vid de djupa, sälla andedragen Med suckar helsande den unga dagen, En helig tystnad i dess tempel rår. Snart lundens orgel stämd, i välljud svingar Till ljusets Gud på morgonrodnans vingar, Och blomman vaknar, stänkt af daggens tår. I furuhvalfvet, under löf-arkaden, Der vinden leker med de späda bladen, Ett spelur, göken, glädjens timma slår. I qvalets själ, hvi skall ej töcknet skingras, När vårens kransar omkring jorden slingras Af lifvets gudom med osynlig hand? Må vingens flägt hvart såradt hjerta hela, Och hviskande kring hvilans kamrar spela Med helsningar från hoppets morgonland! Atomer låna skimret af det höga, Till minsta plantas rot från solens öga Inflytelsen af lifvets lågor gå. , Skal! menskoanden, ack, den underbara! Kristalliskt ren ej då en spegel vara, Att från sin källa ock en stråle få? Hvad många helga band i lifvet brutna, Hvad bjertan brustna och hvad ögon slutna, Der vänskap, kärlek brann så klar och ren! Väl präglar minnet af de sköna dragen, Men, som i templet, när den sjunkna dagen Åt altartaflan ger sitt återsken. På hvilken stjerna bo de evigt sälla, I helga samfund kring sin gudakälla ? Hvar tjusas de af harmoniens röst? Ej tärda mer af sorgens lavadroppe, Men saligt bedjande för dig deroppe, Hör deras gensvar i ditt eget bröst: O helsa glad odödlighetens engel Kring vårklädd jord, i hvarje blomsterstängel, Hvar fjäril flugen ur sin vintergraf. Se bilden af vårt lif! Låt minnet ljusna, Och frår dess blommor, i ditt bröst förfrusna, Vid bönens tårar tinar frosten af! Ja, strömmen tårar .-.bönens ljufva tårar! Som morgondaggen öfver edens vårar, Att väcka trenne syskonliljor opp, Som likt Orion ren i tiden måla Guds allmakt, och i evigt skimmer stråla På själens himmel: kärlek, tro .och hopp!