Aftonbladet – 31 december 1842, sida 3

NYTT UTBROTT AF JETNA. Gårdagens tidningar medförde, angående Etnas sednaste eruption,jtöljande underrättelser, daterade Catanea den 4 December. Sedan sitt utbrott år 4858), säger korrespondenten, phvilket började den 47 Juli och slutade den 27 November, kar Etna föga låtit höra af sig. Käglans topp har vanligtvis varit. omlägrad al moln, eller också har man sett en tunn rökpelare uppstiga; endast vid stormig väderlek blef rökkolonnen tjockare, uppsteg med större häftighet ur öppningen och åsföljdes stundom af: ett askoch stenregn. Den 26 sistlidne December såg man först tjocka massor af svart rök frambryta ur kratern, hvarpå följde ett regn af aska och stenar. De underjordiska rörelserna hafva låtit känna sig genom jordskalf vid foten af berget och genom ett starkt, åsklikt dån. Allt tycktes bebåda ett nära utbrott. På aftonen, samma dag, märkte man vid det inbrytande mörkret; då rökmolnen stundtals skingrades, en stark eldkolonn öfver kratern; utbrotten följde nu tätt på hvarandra och uppdrefvo med oerhörd häftighet än aska och: stenar, hvaraf regnet j likväl icke fortfor länge, än stora eldkolonner. Den 27 November var en stormande och regnig dag. Tjocka moln omgåfvo kratern, och det var omöjligt att se hvad der ofvan tilldrog sig; men om aftonen klarnade luften, och nu såg man snart stora eldmassor, som kratern utkastade. Elden utträngde ur tvenne öppningar i tjocka massor. Invånarne i det sköna Catanea hade samlat sig på gatorna och öppna platser, Och redan hade en stor mängd främlingar infunnit sig. Hela toppen af käglan var förvandlad till en enda eldmasssa. Man såg tydligt den glödande lavans uppoch nedströmmande i kraterns bassin. Ändtligen flödade den sfver bräddarna af kratern och eldfloden banade sig väg ned åt den sydliga, lägsta delen af kra.erns öppning och störtade sig med blixtens snabbret bort åt riktningen af Casa dellInglese, der len träffade bädden efter den lavaström, som vid 1787 års utbrott utkastades, och fortsatte i denamma sitt lopp. Den 28 och 29 voro utbrotten betydligare, vädret hade mildrats och man njöt f vårluft. Men vid mörkrets inbrott, sistnämnde lag, blefvo eruptionerna åter våldsammare och öljde hastigare på hvarandra. Den första lavatrömmen hade stannat, en ny banade sig väg i vå armar åt Bronte-dalen (en skänk af Ferdiand åt lady Hamilton), der den anställde stora ärjningar i en skön småskog. Under natten till en 4 December blef man vittne till ett af de