Aftonbladet – 31 december 1842, sida 2

som vi se på de döfstummas ansigten, förenad med att slags fasa, liksom om man i hemlighet skrämt dem. Jag tyckte mig se samma bleka ansigte, i hvarje litet rum der jag inträdde, och genom hvarje galler der jag tittade in. Det lefver i mitt minne med samma förtrollning, .som en vanlig målning. Uppställ för mina ögon ett hundrade män, bland hvilka finnes e som nyligen utstått detta ensliga straff, och jag s utpeka honom. Såsom jag ofvan nämnt, förfinas och mildras qv nornas ansigten genom detta straff. Jag veticke detta härleder sig från deras bättre natur, som vä kes i ensamheten, eller derifrån, att de äro saktmodigare, eller att de besitta större tålamod och styrka att lida, men sådant är förhållandet. Jag behöfver väl dock knappast tillägga, att bestraffningen, det oaktadt, i min tanka är fullt så grym och orättvis hvad ä dem beträffar, som då den träffar mannen. Min fasta öfvertygelse är, att denna bestraffning, oberoende af den själsångest den förorsakar, — en ångest, så häftig och förfärlig, att ingen kan göra sig en föreställning om verkligheten, — försätter själen i ett sjukligt tillstånd, som gör den oskicklig för verldens häftiga beröring och lifliga verksamhet, Det är min bestämda tanka, att de, som undergått detta, straff, måste åter inträda i samhället, moraliskt sjuks Många exempel på män, hvilka valt eller blifvit dö da att tillbriaga hela sitt lif i fullkomlig ensamh omtalas, men jag påminner mig knappt något, och med i fråga om vise med djupt och klart förstå der dess verkan ej yppat sig, antingen i någon fö vriden tankegång, ellers i en dyster sinnesförvirring Huru många underbara fantomer, aflade af sorg oci tvifvel, samt födda och uppcehållna af ensamheten, hafva icke uppstigit på jorden, gjort skapelsen ful och förmörkat himlens anlete! Sjelfmord äro sällsynta, ja tilloch med okända bland dessa fångar. Men denna omständighet kan aldrig tjena till försvar för detta systems företräde, ehuru man ofta velat begagna det dertill. Alla de, som gjort själssjukdomar till sitt studium, veta mycket väl, att en menniska kan vara betagen af en så ytterlig nedtryckthet och förtviflan, att de förändra hela hennes karakter och förtaga all hennes elasticitet och motståndskraft, men likväl hejdas vid tanken på sjelfmord. Detta är en vanlig händelse. Jag är fullkomligt säker på, att ensamheten förslöar sinnena och småningom skadar de fysiska förmögenheterna. Jag riktade den anmärkningen till dem, som följde mig just i detta fängelse i Philadelphia, att de brottslingar, som varit der länge, voro döfva. De, som beständigt hade dessa menniskor för ögonen, blefvo alldeles förvånade öfver denna ide, hvilken de ansågo för grundlös och inbillad. Och likväl bekräftade den första fånge, till hvilken de vände sig, och hvilken de sjelfva utvalt, genast min anmärkning, och sade, med ett uttryck af uppriktighet, som ej kunde betviflas, att han ej visste huru det kom sig, men att ban började höra mycket illa. Det är utom allt tvifvel, att det är en serdeles ojemn bestraffning, som verkar minst på den värsta brottslingen. Jag sätter ej den ringaste tro till dess öfverlägsna verksamhet såsom förbättringsmedel, i jemförelse med det andra bestraffningssystemet, hvilket tillåter fängarne att arbeta tillsammans, utan att samtala. Alla de tillfällen till förbättring, dem man nämnde för mig, voro af det slaget, att de kunnat — och jag hyser inom mig ej det ringaste tvifvel, att de skolat — lika väl åstadkommas genom tysthets-systemet. Hvad den här förut omtalade neger, som begått inbrottsstöld, och den engelske tjufven beträffar, kan knappt den mest entusiastiske hysa något hopp om deras förbättring. Mig synes den invändningen, att ingenting helsosamt eller godt någonsin uppkommit af en sådan onaturlig ensamhet, och att till och med cen hund, eller ett annat af de ädlare djuren, skulle sörja, förtvina och dö bort under dess inflytande, i sig sjell vara ett tillräckligt argument mot detta system. Men då vi dertill ihågkomma huru grymt och hårdt det är, och att egendomliga och bestämda invändningar af den bedröfligaste beskaffenhet knnna framställas mot instängningen i enslighet, samt dessutom påminna oss, att man icke har att välja mellan detta system öch ett dåligt eller illa ansedt, utan mellan det och ett annat, hvilket haft god verkan; så har man visserligen mer än tillräckligt skäl att öfvergifva ett bestraffningssätt, som gifver så litet hopp eller löfte om att uppfylla sitt ändamäl, och hvilket, utan gensägelse, är belastadt med så många fel. : För att mildra uttrycken af dessa betraktelser skall jag sluta detta kapitel med en besynnerlig historia i detta ämne, hvilken de ofvannämnda herrarne, vid detta besök, omtalade för mig. Vid cen af de periodiska sammankomster, som inspektörerne. öfver detta fängelse bålla, inställde sig en i Philadelphia boende arbetskarl för direktionen och anhöll enträget att blifva instängd i enslighet. Då man frågade honom hvilket motiv som dref honom att göra denna besynnerliga begäran, svarade han, att han håde en oemotståndlig böjelse att supa sig full; att han ständigt hängaf sig åt denna böjelse, att han ej egde kraft att motstå den, att han önskade försättas utom tillfälle att blifva frestad, och att han ej kunde påfinna någon bättre utväg än denna. Man underrättade honom, till svar derå, att fängelset var ämnadt åt fångar, hvilka blifva ransakade och dömda vid domstol, och ej kunde hållas öppet för dem, som fingo sådana infall; han uppmanades att afhalla sig från rusande drycker, hvilket han säkert kunde om han ville, samt erhöll månget godt råd, hvarmed han aflägsnade sig, högligen missnöjd med utgången af sitt försök.