Aftonbladet – 31 december 1842, sida 2

es RÅOEROORRRRAAA———————— — —Ä--XL förgås. Men vänskap och kärlek äro ej annat än en utvexling af känslor, af ideer; och huru vill du vexla med den, hvars mynt äro slagna efter en annan myntfot än din, som hafva annan halt och annat värde; allt måste då gå in i bråk: du kan ej räkna jemnt med henne. En annan sak är att söka befordra det lägre folkets emancipation. Man fattar detta ord oriktigt, om man dermed menar, att man på engång bör frigöra massan från sitt betryck — äfven detta är en vacker ide, men låter ej utföra sig, emedan massan ej eger förmåga att bibehålla sin frihet och ej förstånd nog att försvara den mot list och våld. Men ett sätt finnes att emancipera folket och detta är att upplysa det, att sprida bildning och Jjus bland massorna, att bereda det på en tid som skall komma, då folket är allt och allt är till för folket. Historien har visat, att massan ofta brutit sina fjettrar, men alltid blifvit insmidd i nya. Men när den en gång lärt sig huru dessa bojor äro beskaffade, då folket känner hvarje nagel, som sammanhåller dem, hvarje skruf, som trycker, då löser det af sig sin tvångtröja och är fritt, varaktigt fritt, emedan det ej låter pålägga sig nya. Du ser således, att mina idter om emancipation ganska väl förlika sig med mina tankar om ståndsskilnadens nödvändighet. Ja, jag finner det,, yttrade Adolf med nedslagen blick., Det gör mig ondt, sade Ludvig och hans utseende förrådde hjertligheten af detta hans yttrande, det gör mig ondt om jag gjort dig sorgsen, om jag bedragit din väntan, men en högre