Aftonbladet – 31 december 1842, sida 2

tycker sig höra andar, som fresta honom att spräcka sitt hufvud mot väggen. Åter faller han ned på sin bädd och ligger rufvande der. Hastigt rusar han upp, undrande om någon annan menniska är i närheten, om en annan cell, lik hans, är på ömse sidor om honom, och han lyssnar uppmärksamt. Intet ljud höres, men andra fångar kunna vara ganska nära likväl. Han påminner sig, att han förut, då han föga tänkte på att sjelf komma dit, hört, det ceilerna voro så konstruerade, att fångarne ej kunde höra hvarandra, ehuru tjenstemännen kunde höra dem. Hvar är den närmaste mannen — till höger eller till venster? eller finnes en åt hvardera hållet? Hvar sitter han nu — med ansigtet åt dagern? eller går han fram och tillbaka? Huru är han klädd? Har han varit här länge? År han mycket utmerglad? År han mycket blek och spöklik? Tänker han också på sin granne? Knapt vågande draga andan och lyssnande medan han tänker, uppgör han i inbillningen en figur, med ryggen vänd emot honom, och föreställer sig den gående i denna cell bredvid. Han har ingen idt om ansigtet, men han är viss på den mörka formen af en lutande man. I cellen på andra sidan sätter han en annan figur, hvilkens ansigte också är doldt för honom. Den ena dagen efter den andra och ofta då han vaknar midt i natten, tänker han på dessa begge män, tills han är nästan vansinnig. Han förändrar dem aldrig. De äro alltid sådana han först föreställde sig dem — en gammal man på höägra sidan; en yngre man till venster — hvilkas dolda ansigten plåga honom till döds och hafva en hemlighetsfullhet, som kommer honom att darra. De ledsamma dagarne framskrida med högtidliga steg lit de sörjande i en: begrafningsprocession, och han börjär småningom tycka, att cellens hvita väggar! hafva någonting förfärligt i sig: att deras färg är alltmera förskräcklig: att deras jemna yta kommer hans blod att stelna: att det finnes ett förhatligt hörn,som plågar honom. Hvarje morgon, då han vaknar, döljer han sitt hufyud under täcket och ryser för att se det spöklika taket skåda ned på honom. Sjelfva dagens välsignade ljus tittar in, en ful spöklik syn, genom den oföränderliga lilla öppningen, som utgör fönstret i hans fängelse. Med långsamma men säkra steg växa detta hörns fasor, tills de ständigt anfäkta honom, störa hans hvila, göra hans drömmar ohyggliga och hans nätter outhärdeliga. I början fattade han en besynnerlig vedervilia för det: han tyckte att det i hans bjerta fostrade någonting af samma form, som han sjelf hade, hvilket ej borde vara der och uppfyllde hans själ med smärta. Slutligen kunde han hvarken se på det eller vända ryggen åt det. Nu är det hvarje natt uppehållsorten för ett spöke: en skugga: — ett tyst något, förfärligt att skåda; men han kan ej säga om det är fogel eller djur eller en menniskoskepnad. Om dagen, då han är i sin cell, fruktar han den lilla gården utanför. Då han är ute på gården fruktar han att åter inträda i cellen, Då natten kommer, står spöket der i hörnet. Om han har mod att ställa sig på dess plats och jaga det undan, så lägger det sig på hans säng. I skymningen och alltid vid samma timma, ropar en röst honom vid namn; då mörkret tilltager börjar hans väfstol blifva lefvande, och till och med denna, hans enda tidsfördrif, är en fasaväckande gestalt, som bevakar honom till dagens inbrott. Långsamt lemna dessa fruktansvärda fantasier honom åter, en i sender, återvända stundom, oförmodadt, men med längre mellanskof och i mindre oroande skepnader. Han har talat i andliga ämnen med den prest, som plägar besöka honom; har läst bibeln och uppskrifvit en bön på sin griffeltafla, den han sedan upphängt såsom ett slags beskärm och en försäkran om himlens närvaro. Han drömmer nu stundom om sina barn eller om sin hustru, men är säker på, att de äro döda eller Hafva glömt honom. Han röres lätt till tårar, är saktmodig, undergifven och sorgsen. Stundom återkommer den gamla själsångesten: den obetydligaste omständighet kan återupplifva den, till och med ett bekant ljud eller lukten af sommarblommorna uti det fria; men nu räcker den ej länge, ty verlden derutom har förvandlats till visioner, och detta ensliga lif till den bedröfiiga verkligheten. Om hans fängelsetid är kort — jag menar jemförelsevis, ty kort kan den ej vara — så är det sista balfäret nästan det värsta af hela tiden; ty då tänker han, att fängelset kan råka i brand och han blifva bränd bland ruinerna, eller att han är dömd att dö inom dess murar, eller att han skall blifva qvarhållen på någon falsk anklagelse och dömd att sitta inne ännu en lång tid, eller att någonting, sak samma hvad det är, skall hända, som hindrar hans utsläppning. Detta är ganska naturligt ock kan ej bortresonneras, ty efter hans långa afstängning från andra menniskor och hans svåra lidanden, måste hvad händelse som helst synas honom troligare , än hans återgifvande åt friheten och åt sina medmenniskor. Har fångenskapen åter varit lång, så blir han förvirrad och yr af utsigten till befrielse. Hans: brustna bjerta kan väl ett ögonblick klappa litet häftigare, då han tänker på den yttre verlden och de nöjen den kunde hafva gifvit honom, om han varit fri i dessa långa år, men det är också allt. Celldörren har för länge varit sluten för alla hans förhoppningar och bekymmer. Bättre hade det varit att hänga honom i början, än att instänga honom i detta fängelse och sedan skicka ut honom att blanda sig med sina likar, hvilka ej mer äro hans likar. Samma uttryck hvilade på alla dessa fångars magra ansigten. Jag vet ej vid hvad jag skalllikna det. Det hade någonting af den spända uppmärksamhet, ——EEXXXERXXROXOXESOOOOROOOKOEEOORROXOXESOOSRORRROXEEEESOEOS—