Aftonbladet – 31 december 1842, sida 2

fr EEE ——LTI Menp, sade Adolf, om jag ville ärligt fria till Mickan och gifta mig med henne ?, Det bör du ej görar, yttrade Ludvig. Bör jag ej ? frågade Adolf, högst förundrad, poch detta säger du — du; som sjelf af alla krafter arbetar för de lägre klassernas emancipation, som så gerna ser att alla få lika rättigheter, att jemnlikhet skulle finnas. Ja, du har rätt,, svarade Ludvig och smålog åt sin väns hetta; men jag tror likväl, att du ej bör tänka på att gifta dig med:flickan., Du är mig en gåta, sade Adolf, icke utan en anstrykning af missnöje. Gåtan är lätt löst, bäste Adolf,, började Ludvig. Låt vara, att ståndsskiinaden i sig sjelf är en chimekre, att alla monniskor ega lika rättigheter och lika menniskovärde; men ser du, denna chimere är ännu en af de krafter, som framdrifva händelsernas hjul, och upphör ståndsskilnaden, så stannar hjulet. Är det för dig verkligen nog, att din hustru är en god, oskuldsfull och skön menniska; fordrar du icke mera af henne; fordrar du ej bildning, talanger af henne? Med ett ord, du fordrar, att hennes själ äfven i kunskaper skall stå i ett visst proportionelt förhållande till dina egna kunskaper, din egen bildningsgrad. Aktenskapets lycka består ej endast 1 kärlek, den beror ifven på vanor och seder; du fordrar harmoni i allt, ända från öfverensstämmelser mellan lynne och hjerta, ända till sättet att går Wit bära hufvudet, ått nyttja händerna och aft täla. Du fordrar harmoni i idter; ty hvad är kärlek annat in den imerligaste, den sannaste vänskap, och hvad är den utan denna: blott ett sinligt rus, som